Hade idag nöjet att prova en flaska Clos Dière 2003, som tillbringat de senaste drygt 17 åren i Domaine Rabiegas referenslager. Då det ligger ytterligare ett par hundra buteljer av samma vin i lagret och då tanken är att erbjuda de här flaskorna till franska stjärnkrogar, är det av yttersta vikt att vinet fortsatt inte bara är fräscht utan också himla gott. Så hur var det?
Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.
Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.
På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga 13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.
Vilka aromer kunde du känna?
Svarta vinbär, blåbär, hallon, björnbär, äpple, päron, citrus, lakrits, sparris, viol, rosor, blå plommon, tobak, kaffe, tryffel?
För lagringsbarheten skulle det vara intressant att få veta total syra, pH och sulfithalt.
Du ställer ”sommelier-frågor”. Som vinmakare är jag inte så mycket inne på att hitta rosor och blå plommon; jag ser mer till helheten, renheten och balansen. Men visst fanns där både kaffe och björnbär och torkade plommon och lite lakrits. Bl a.
Vad gäller analysen så gjordes den senaste jag såg för det här vinet 2004 och den har jag inte top of mind längre, och någon ny analys har inte gjorts nu. Från vad jag kan minnas hade vi ett för året ganska lågt pH-värde, dels tack vare sättet vi skötte odlingen på, dels skördeögonblicket, där vi försökte (som alltid) göra en avvägning mellan potentiella aromer, syra och alkohol. Avseende SO2 har jag alltsedan 90-talets början och det FoU vi då gjorde kring sulfit arbetat med låga eller mycket låga halter. Minns inte exakt för det här vinet, men gissar att vi buteljerade med ca 20 mg/l fritt och <70 mg/l totalt.
Känner mig hedrad att jag under ett av mina senare besök på Rabiega fick tillfälle att prova vinet som nu ska serveras på franska stjärnkrogar!
Med tanke på att vinet hade nästan 20 år på nacken så överraskade vinets friskhet och fräschör. Doftassociationer är ju personliga och i den friska doften hittade jag söta röda torkade bär (moreller), en kryddighet och kaffe. Smaken var även den frisk med moreller och kaffe och den varade mycket länge. I min egen poängskala gav jag vinet 18 poäng.
De så kallade experterna säger vanligen att det bara är i Bandol och därikring som man kan producera Provence viner med lagringsbarhet, detta är ännu ett exempel på att så inte är fallet.
Hear hear!