Eric Vuillards L’ordre du jour (Dagordningen) tar sin början den 20 februari 1933. I Tyskland. Företrädare för det nationalsocialistiska partiet och 24 ledare för det tyska näringslivet samlas för att hålla ett viktigt möte. Syftet är att hitta fram till ett samförstånd om framtiden. I ena vågskålen ordning och reda och pengar på fredag och slut på strejker och annat elände, kanske till och med framtida billig arbetskraft och definitivt ökad orderingång; i den andra stöd i form av ord och framförallt pengar.Man kommer överens. Och därifrån tar Vuillard oss med på en resa till Anschluss Österreichs fem år senare. Fem år av mer ordning och reda för företagen men också ökat förtryck, antisemitism, propaganda, desinformation, vi mot dom och förföljelse av oliktänkande i bredast tänkbara bemärkelse. Ekonomiskt kaos och konventionell kriminalitet ersätts med en välgenomtänkt och ordnad form av kaos och kriminalitet och övergrepp orkestrerade av staten och det styrande partiet.

Anschluss Österreichs, visar det sig, var kanske inte den klang och jubelföreställning som eftervärlden kan ha fått för sig – en bild som skapats av att snudd på den enda dokumentationen som finns är nazisternas välorkestrerade propagandafilmer. Lägg till de till stor del ditkommenderade, hurrande människomassorna – alltså fanns inte riktigt de där spontana glädjeyttringarna propagandan ville visa – stora problem för krigsmaskinen när den rullade eller snarare inte rullade in i Österrike. Kort sagt körde kolonnerna snart fast och blev stående på vägen ner mot Wien.En hel del hann hända innan kriget på riktigt tog fart två år senare, då krigsmaskinen faktiskt fungerade, men så här, två år tidigare var mekaniska fel och problem med logistiken vardagsmat. Mycket påminner om Rysslands inmarsch i Ukraina. Med den skillnaden att Ukraina inte fallit till föga, varför det inte gått som vår tids Hitler & co tänkt sig. Oavsett hur mycket det ryska propagandamaskineriet än försöker, har omvärlden redan nu fått klart för sig att den ryska regimen är omänsklig, paranoid, inkompetent och i största allmänhet förkastlig samtidigt som stora delar av den väldiga röda armén får oss att dra oss till minnes Potemkins kulisser.

En intressant tanke med rötterna i Vuillards bok: Vad hade hänt om Ukraina inte satt sig på tvären? Gissningsvis hade Putler fortsatt på undergångens och krigets väg precis som Hitler gjorde. Så länge ingen stoppar ledaren som hamnat vid sidan om verkligheten och historien fortsätter han framåt.Men låt oss gå tillbaka till det där mötet, för det är inte oväsentligt, ja, det är hela poängen med Vuillards bok: Så här illa kan det gå om näringslivets och samhällets företrädare låter sig förvillas av en som det verkar – för den som inte tänker igenom saken och ser vidden av det hela – resonlig och rejäl ledare, som lovar guld och gröna skogar förutsatt att han får allas stöd nu.

Så där satt de, Krupp, Siemens, Telefunken, Opel, Agfa, Bayer och alla de andra och tyckte att det lät ju bra med ett slut på alla strejker och därtill mer ordning och reda i samhället i största allmänhet, självklart slut på all kriminalitet och, som grädde på moset, fler order från en växande stats- och krigsapparat. Med mera! Klart gubbarna var frestade, precis som dagens näringslivsledare skulle kunna frestas av samma locktoner. Företagsledarens främsta uppgift är, ju, att se till att företaget går bra. Och det är just därför som Vuillards korta, lilla bok är så viktig, för det som verkar lite för bra är förmodligen inte alls bra.

Dela “Éric Vuillard: L’ordre du jour (Dagordningen)” på Twitter