Senast jag skrev om 2001 Carbase var den åttonde december 2009 och då skrev jag så här: ”Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument som handlar box i Sverige, gissar jag.
Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.
Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.
Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.”
Det var då det. Fick tillfälle att prova om 2001 Carbase häromdagen. Vinet hade en del riktiga godbitar att stå upp emot i provnings-flighten och stod upp gjorde det med den äran. Min bedömning 2009 (se ovan) om ytterligare sju-åtta års lagring visade sig vara en rejäl underdrift. Kort sagt var vinet vid utmärkt vigör nu 16 år senare och vid 24 års ålder och, framförallt, var det så himla gott och alla carignan-attributen satt där de skulle: röd och mörk frukt om vartannat, mormors hemgjorda svartvinbärsbaserade saft och den där friska syran som är så hoppfull för alla odlare i rödvinsområden som blir allt varmare.
Vid sidan om 2001 Carbase provade vi en MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) eller La Quinta Cruz, som det numera heter sedan Hijo Miguel Merino tagit över vinet hans far Miguel Merino Padre och jag skapade 2006. Nu stod årgången 2019 på menyn och även om de flesta provningsdeltagarna tyckte att denna rena mazuelo från ett unikt gårdsläge i Rioja – La Quinta Cruz i Briones – överskuggades av 2001 Carbase, tyckte jag att Hijos version av vårt gamla vin var strålande och trots att det skriker gubbvarning om det vill jag ändå klappa lille Hijo på huvudet och säga ”Bravo!”. (Förhoppningsvis får vi se det här vinet i Sverige igen framöver; efterfrågan på Hijos viner är dock enorm och det är inte helt lätt att få en allokering nuförtiden.)
Det man kan konstatera idag är att carignan-druvan blivit rumsren, den har till och med fått lite kultstatus. Det är oerhört glädjande. När Carbase lanserades på 1990-talets andra hälft gällde det att inte tala om för hugade kunder att vinet gjorts på carignan… och när Miguel Padre och jag gjorde den första årgången av MDLVX 2006 var han rädd för att inte kunna sälja vinet. Nu kom den årgången, precis som flera senare årgångar av vinet, att, som tur var och är, rankas högt av magasin som Sobremesa och guider som Guia Peñin (ja, även Miguel Padre tvingades allokera MDLVX på sin tid – för trots att det var den fula ankungen mazuelo aka carignan upptäckte fler och fler att det faktiskt var gott). Om det inte vore så töntigt och ocoolt skulle jag nu utbrista ”CARIGNAN FOREVER!”. Men det ska jag inte göra. Högt.