Insåg i natt att jag igår gjorde något förskräckligt. När jag som vanligt var på Koktebel Café – ett av den lilla stadens få året runt-öppna näringsställen – gick jag på toaletten. Jag tände lyset på knappen på väggen utanför och öppnade dörren och där tog det stopp ety dörren var låst. Olättad och något nedslagen gick jag därifrån. Någonstans i det bedrövade töcken som i sådana här stunder kan sänka sig över en, hörde jag en kvinna säga något på ukrainska. När jag lämnade korridoren mellan toaletten och matsalen skrek nämnda kvinna lätt hysteriskt och mycket aggressivt, vilket, måste jag erkänna, kändes något obehagligt. Först inatt insåg jag att jag med mitt knapptryckande försatt en stackars medmänniska i en onödigt svår sits och jag vill inte tänka på vilka problem detta kan ha medfört eller vilka men det kan ha gett. Vore jag katolik skulle jag gå och bikta mig idag. En sak är säker: jag ska inte gå till Koktebel Café.