Fortsättning på förra inlägget. Av egen erfarenhet vet jag att de mindre odlarna inte får mycket tillbaka för de pengar de årligen tvingas betala till branschorganet. Ju större produktion, desto mer betalar producenten. Det sistnämnda gör, förstås, att de stora företagen tillika stora bidragsgivarna tycker att de ska prioriteras. Problemet är att de ofta prioriteras väl mycket och att kvantitet går före kvalitet. I ett område som Provence/Côtes-
de-Provence är det uppenbarligen så. När jag var producent i området hamnade jag i en engelsk tidning i egenskap av ledare för ena sidan i en fejd mellan kvalitetsivrande rödvinsproducenter och branschorganet och de stora aktörernas fokus på rosévin och volym. ”The War of Rosés”, kallades det med en blinkning till den engelska historien. Att döma utifrån min nuvarande uppdragsgivare i Provence, Château L´Arnaude, har jag svårt att se att något ändrats sedan dess och min gissning är nog inte alltför vild om jag tror att även Château L´Arnaude gärna skulle avstå från att betala för sitt medlemskap (rätta mig om jag har fel, Mats Wallin). I vilket fall som helst får en producent som den nyss nämnda, alltså med inriktning på dyrare kvalitetsviner, och med huvudsakligt fokus på rött, mycket lite stöd eller, mer sannolikt, inget stöd alls från branschorganet. Tilläggas ska, att branschorganisationerna och odlarstrukturen varierar från område till område så det som tidigare sagts i de här inläggen är ingen självklar sanning överallt. Dock torde det vara mer regel än undantag. Att sedan inte fler drar sig ur beror på att de blir åtalade och så länge det inte finns ett friande utslag vill det till mycket mod, envishet och övertygelse för att som Carole Salen våga ta steget och dra ut i en fejd som i vissa avseende påminner om Davids kamp mot Goliat. Hugade importörer kan för övrig notera att Carole och hennes Les Bastides letar efter en importör i Sverige. (Slade???)
Dela “Fransk vinrevolution: vinifierad kommentar (& Slade?)” på Twitter