Sommelierskolan Gustibus har i år, eller snarare 2012, till glädje för er som är avundsjukt lagda och till sorg för oss som älskar att glassa med sådant som andra inte kan få, bestämt sig för att inte göra mer glögg. Istället för en ny, unik produkt, som bara ett litet fåtal utvalda får prova, skickar Gustibus en Italien-karta som tack för det gångna året. En mycket detaljerad sådan, rent av fantastisk: man ser knappt Italien för all information. Problemet är, förstås, att man inte kan dricka den. Och den lär inte heller vara god att äta eller röka.
Så det enda man kan göra är att titta på den. Det har tagit veckor av terapeutiska samtal och meditation för att komma över detta slag. Emellertid befinner vi oss nu i ett nytt år och har en ny giv på handen. Således samlar vi ihop oss och genomför, trots det övergrepp på vår status slaget under bältet innebär, den traditionella provningen av tidigare glöggar: Gustibus Baconglögg 2011 (påbörjad för ett år sedan, en i sockerlagsliknande kristaller väl förankrad kork, ljust tegelröd färg, doftar och smakar som en mix av klassiska Dessert och Mamma Scan i sina bästa baconstunder, söt), Gustibus Finglögg D.O.P. 2011 (påbörjad för två år sedan, överraskande lättskruvad kork, ljust tegelröd färg, doftar inte så mycket glögg, snarare, som tidigare, Rosita, vilket sannolikt kommer sig av de spritmacererade Julenissar som kommit till användning under produktutvecklingen och – tillverkningen, smakar som Rosita i högform spetsad med Beckers vita fasadfärg och ett eller två uns beska), Gustibus Finglögg 2.0 2009 (påbörjad för tre år sedan, kletig, svåröppnad kork, grumlig tegelfärg, doftar verkligen glögg om än spetsad med färskt sågspån, men också kardemumma, pomerans och, med tiden, i glaset, etylacetat, rejält med etylacetat, smakar som om Karlssons Klister bestämt sig för att göra en glögg, i den sista skvätten – ja, nu är den dessvärre slut! – simmar något som påminner om en jungfrufödd vinägermoder, smakar inte på den).
För mig låter det som en befrielse att denna klisterliknande dryck inte längre produceras, om man gillar smaken av Karlssons klister kan man ju inhandla det på närmaste ICA.
Kanske ska tilläggas att det tagit tid, år, för klisterkaraktären att utvecklas och det i en öppnad och delvis tömd butelj. Å andra sidan förstår jag att den som inte haft förmånen att avnjuta Finglöggen då den stod i blom gärna fokuserar på de lätt avvikande smaker som med tiden skapat sig själva i de spännande flaskorna.
Ja det beror i vart fall inte… på ett uns av avundsjuka att dylik fokusering sker.
Nejnej, givetvis inte…
Vissa av oss får ju hålla till godo med Blossa och de smakar aldrig klister, å andra sidan smakar de inget vidare vad än de nu smakar. Fast, jag har ju aldrig provat att spara dem i flera, flera år. Då kanske det händer något
Nu är Finglöggen, som namnet antyder, extra fin medan Blossa mer är allmogens glögg, varför man ej alls bör jämföra de två. Om man nu tänker sig att man sparar en öppnad Blossa i tre år lär dock saker hända även i en sådan panna.