Någonstans i det Koktebelska mörker som lugubert och, för den som är lagt åt det hållet, hotfullt bredde ut sig mellan de sparsamt utplacerade lyktstolparna med sina gatlampor av samma typ som varje svensk bondgård med egen gata och självaktning höll sig med åtminstone ända in på 1970-talet, stötte jag plötsligt ihop med något. En ukrainare, tror jag. Kunde inte se hans skor, men han lät ukrainsk. ”Ouff!” sa han och fortsatte på sitt tungomål och då sa jag ”dobryj vjetjer”, som i bästa fall betyder ”god afton” och vi insåg båda två att så mycket mer skulle nog inte bli sagt, varför vi famlade vidare i mörkret, var och en åt sitt håll, och båda var vi nog glada över att ha träffat på en annan människa, vilket indikerade att varken han eller jag var den enda mänskliga varelsen i den, bortsett från kringdrivande vildhundar i överflöd, övergivna staden. Jo, så finns här en dam med rödfärgat hår på hotellet också. Hon sitter i receptionen, serverar frukost och, tror jag, städar. I vilket fall som helst har hon bara en gäst och hon och jag har lätt divergerande uppfattningar om när vatten kan anses vara varmt: när det rinner eller när man kan duscha i det utan att börja steppa. På tal om stäppen, som breder ut sig från Feodosia och norröver, irrar där trötta tatarer utan håg och med fallet mod runt bland Saperavirankor i vinteridé, med sekatörerna i högsta hugg utför de klatschiga klipp alltmedan de hukar för nordanvinden, som brutalt och skoningslöst anfaller i tjutande stötar som om självaste Stalin satt där i norr och spelade frusna skalor på sin larmande orgel som ville han göra biff av de stackars tartarerna.