Missade dessvärre årets White Guide – gala (var och blandade vin på Domaine de Brescou). Läste på annat håll om en diskussion kring ”naturliga viner” i samband med galan och jag förvånas något över det jag läser. Påståendet att någon gör ”naturligt” vin är ganska pompöst må jag säga, särskilt om man säger att det enda man gör är att inte tillsätta något till den skördade musten (t ex jäst och svavel). Frågan är då hur pass ”naturligt” man odlar sin planta? Är den oympad och obeskuren? Har den hittat sin egen odlingsplats? För övrigt kan man även fundera över hur pass naturligt och otyglat musten fått jäsa? Samtidigt slängs hej vilt påståenden om att ekologiska odlare får göra vad de vill med sin vinmust. Så är det, naturligtvis, inte. Jag ger två enkla exempel fiskade ur en uppsjö av regler och förbehåll för eko-odlare: en fransk eko-odlare får bara tillsätta max 100 mg/l svavel till sitt rödvin, medan en ”traditionell” odlare får tillsätta 160 mg/l (notera f ö att även den ”traditionelle” odlaren har regler att följa), en eko-odlare får förvisso klara sitt vin med äggvita, men då måste äggvitan komma från ekologiska ägg. För övrigt undrar jag vad som får folk att tro att ekologiska odlare år 2011 är skogstokiga manipulatörer? Jag tror att många ekoodlare gör exakt så som de naturliga odlarna menar att de själva gör: arbetar utan andra tillsatser än lite svavel – alltså ingen jäst eller annat, mitt gamla Clos Dière (1990 – 2004) gjordes så t ex – låt vara att många ”naturliga” odlare inte tillsätter svavel alls. Ett annat påstående som alltid får mig att häpna i smakdiskussioner är att vi fått smaklökarna manipulerade. Självklart har vi det. Det behöver knappast upprepas som ett mantra. Alla vill rimligtvis dricka och äta så nyttigt som möjligt, men man kan omöjligen marknadsföra produkter som ingen vill dricka eller äta med hänvisning till att man själv vet bäst, att andra producenter är charlataner, att smaklökarna är manipulerade och att konsumenten inte förstår sitt eget bästa. Själv eko-odlare med intresse både för det biodynamiska och det ”naturliga” sedan 1990-talets första skälvande år, har jag genom åren stött på många eko-odlare, biodynamiker och ”naturliga odlare” och, för den delen, ”traditonella” vinbönder. Det jag kan konstatera är att i samtliga kategorier finns mer eller mindre seriösa producenter och de som gör skräpviner förtjänar ingen uppmärksamhet därför att de gör skräpviner vanligtvis på grund av att de inte förmår bättre – och det är varken övriga producenters, konsumentens eller världshistoriens fel.

Dela “White Guide, naturliga viner & världshistorien” på Twitter