När jag var en liten palt i vinvärlden, alltså på 1980-talet, var Chateau Montelena hot stuff (coolspråk för heta saker på den tiden), något som täppte till käften på tidigare generationers självutnämnda eller, i förekommande fall, genom kunnande tillblivna vinciceroner och som gav oss nybörjare luft i vår allmänna frustration över att vara de nollor
Foto: Lato
vi faktiskt var, ni vet så där som Sydafrika och Australien var nybörjarnas halmstrån på 90- och tidiga 00-talet och naturvin och Beaujolais blivit vår samtids syre för många av dem som vill få en plats på arenan. Grejen var inte alls att Montelenas Chardonnay från 1973 vunnit den där Paris Judgement 1976 och därmed blivit något alla som egentligen inte känner skillnad på bra och dåligt kunde relatera till som något rumsrent eller rent av högkvalitativt och definitivt inget man såg över axeln. Nej, saken var den, att Montelena verkligen stod upp galet bra i alla blindprovningar: snyggt, elegant, välgjort och, ofta, bättre än kusinerna från Europa. Undertecknad tillhörde nu, om sanningen ska fram, aldrig de som hysteriskt sprang efter ”Nya Världen”, har alldeles för låg självkritik och, månne problematiskt nog, alltför liten vilja till sociala belöningar för att kräva syre i samtiden, men imponerades av Chateau Montelena det gjorde han. Inte minst Chardonnay-vinet som stod upprätt även efter ett tiotal år i vinkällaren – något inte helt förväntat, kommen till slutet av
er tidsresenärs nybörjardecennium 80-talet. Har sedan till och från haft koll på Montelena genom åren. Undrat, och beklagat, att vi så sällan eller aldrig stöter på de heta sakerna i Sverige. En, för HR:en välbekant, koppling till en svensk importfirma fick mig att uppsöka kultproducenten för några år sedan och påbörja en lång, sliskig och slug kampanj för att lura till det svenska folket åtminstone ett par lådor av godsakerna från Calistoga, norra Napa. Och nu, Kära HR:are, har det blivit verklighet. Vi ska inte gå in på alla de viner er oförtrutlige tvingats prova och alla de lismande leenden han fått ge alla i sin väg där på Chateau Montelena, låt oss istället glädjas, för nu är de här, vinerna från Chateau Montelena: Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Estate Cabernet Sauvignon. Som en liten korkad hyllning till Montelena och Paris Judgement lyssnar vi nu på er cicerons musik från 1973 (här) och 1976 då han lyssnade på väldigt mycket musik från 1975 (här och här).
Musikvalet kanske inte alla tycker är Hot Stuff längre men ta mig f.. det är riktigt Good Stuff. Håller i alla tider. Frågan är om man t o m kan ta bort ett ”o”, så bra är det.
Bra musik är tidlös.
”Smaken är som baken…” Min ”andra hälft” brukar säga: ”Stäng av oljudet!!” när jag spelar KC. Själv njuter jag av ”allt”. Dottern svarar ofta: ”Varför var man inte född på din tid – vilken häftig musik!!” Som sagt….
KC har väl aldrig varit mainstream precis, men till skillnad från mainstream är det tidlöst. Power to believe som kom för några år sedan är lysande och de gamla grejerna, som nedan, har inte åldrats en dag rent musikaliskt om du frågar mig http://www.youtube.com/watch?v=3paWeklH0rw
PS In the wake of Poseidon är fullständigt makalös i mina öron och bortsett från att alla är utomordentligt extraordinära instrumentalister är Fripp övermänskligt bra här.
Inte bara musiken – skivomslagen från denna tid – handritade/målade (analoga) ”känns” mer inom en än dagens ”cyberrymdskapade” (digitala) – och som sagt: Robert Fripp är…. ”elektrisk andlighet” in person.
Ja, jag beklagar generationen/erna som inte får bläddra i skivbackar eller åtminstone CD-backar och som går miste om de konstverk omslagen ofta var (räcker väl att nämna Yes bland många många), de affischer som ibland följde med, presentationerna och inte sällan texterna o s v. Det är verkligen inte mitt problem men helt klart går den miste om mycket som ”bara” kan låten och som bara ”sett” den som ett alternativ på datorn eller i telefonen.