Något överdriver förvisso den kvällstidningsskruvade rubriken, men faktum är att nyss hände det igen: jag mötte ett vildsvin i skogen. Inte förrän jag var i höjd med kultingen pep den, bokstavligen talat, iväg, bara en meter från mig. Samtidigt som jag såg den skutta iväg, pipandes, hörde jag grövre grymtningar från en närliggande buske varuti en mörk skugga dväljdes, men som jag gjorde en blixtsnabb tiometersrush – på tal om den: var är min spons, Nike? – hann jag inte se hur stor mamman eller pappan eller vad det nu var var. Efter tio meter tog jag i farten upp en sten från marken, vände mig springande om och kastade den mot kultingens håll samtidigt som jag undslapp mig ett ”Satans avkomma!”. När jag insåg att inga grisar fanns kvar och att jag, om någon sett mig, uppträtt ganska patetiskt, fortsatte jag min joggingtur. Först funderade jag på att i varnande och moralhöjande syfte skälla som en hund under resten av springturen, men jag avstod från detta dels på grund av att min sista långt inne sittande stolthet förbjöd mig, dels på grund av att jag inte orkade, vilket i sin tur berodde på att min rush i sanningens namn var lite längre än tio meter.
Lämpligt vin till vildsvinskött.