Ett monopol har av självklara skäl ett extra stort ansvar att ta, såväl mot kunder som mot leverantörer. Om monopolet, i likhet med Systembolaget (SB), söker en CSR-profil och, med rätta, ställer krav på sina leverantörer, ökar kraven på det egna ansvarstagandet än mer. Dessvärre klarar inte SB av att leva upp till de här kraven. Ska här ge två långt ifrån unika exempel.
1.SB tar inget moraliskt ansvar mot sina importörer och producenter. Leverantörerna har många regler att efterfölja och en produkt blir lätt avlistad vid minsta strul, däremot känner SB inget ansvar mot de producenter företaget arbetar med eller rent av via sina offertförfrågningar triggat till att skapa produkter som ibland kräver särskilda investeringar i form av maskiner, nya förslutningar eller unika blandningar. Ett exempel: När SB för några år sedan efterfrågade en PET-flaska från DO Campo do Borja i Spanien innebar det att offertvinnaren skulle få/tvingas investera i en tappningsanläggning för PET eftersom en sådan inte fanns inom Campo do Borja samtidigt som appellationens viner måste buteljeras på plats. Fair enough. Win-win. Men. När producenten som vann den där offerten fick inkörningsproblem med sin nya tappare och levererade flaskor som i samband med transporten från varma Spanien till svala Sverige blev buckliga och därmed osäljbara innebar det, att A de inledande försäljningsmånaderna försvann i en blink B produkten hade ett extremt uselt utgångsläge när producenten väl fått ordning på sin nya maskin. Kontentan blev att vinet så småningom långsamt ökade i försäljning under SB:s utvärderingsperiod, men inte snabbt nog för att behålla en position i SB:s hierarki. När importören å producentens vägnar frågade om inte SB kunde tänka sig att ge vinet ytterligare en utvärderingsperiod med tanke på, att A vinet skapats av SB och att inkörningsproblemen berodde på den nya maskin som produkten krävde B producenten, ett inte alls rikt kooperativ, skulle får stora ekonomiska problem om det inte ens fick tillfälle att sälja så pass mycket att det kunde betala merparten av den nya maskinen (som dessutom skulle bli värdelös om produkten avlistades), kort sagt bad producenten via importören en affärspartner om en fair chance och i normala fall hade rimligtvis beställaren förstått situationen och sett sitt eget ansvar i detta och gett leverantören sex månader till. SB gjorde inte det. Tvärtom löser SB alla sådana här situationer med att konstatera att vill du leverera till oss så är det våra regler som gäller och de reglerna kan aldrig vara föremål för diskussion eller resultera i flexibla lösningar ens då det utifrån en strikt affärsmoralisk utgångspunkt är det rätta. Kort sagt: SB ser inte att det har något affärsmässigt eller moraliskt ansvar gentemot sina affärspartners. ( För er som undrar så har kooperativet ifråga överlevt, men känner fortsatt, några år senare, av den ekonomiska smäll det svenska äventyret innebar – utöver den värdelösa investeringen tvingades producenten också ta tillbaka två containrar med vin som inte gick att sälja i Sverige p g a de buckliga flaskorna, en kostnad den aldrig fick chansen att ta igen.)
2. Var i fredags eftermiddag inne på ett SB i en svensk stad med 50 000 invånare. Letade efter El Rey. Slut. Frågade en person i personalen om de möjligen hade mer på lagret. Personen ifråga kände inte till vinet, trots att det såldes i butiken, men kunde så småningom meddela att det var slut i affärens lager. M a o går importören och producenten här miste om minst en och en halv dags försäljning, dessutom fredag eftermiddag och lördag då, rimligtvis, mest vin säljs i de flesta svenska SB. Kanske försvinner också måndagen eftersom nytt vin ska levereras och plockas upp i hyllorna innan försäljningen kan komma igång igen. Det här är nu inte unikt för nämnda butik. Hyllorna gapar alltför ofta tomma på olika SB. Problemet här är att varje produkt utvärderas efter sin försäljning och får minskad (eller ökad) distribution beroende på efterfrågan/försäljningen, men här kan man alltså inte mäta efterfrågan korrekt eftersom produkten inte fanns/finns tillgänglig, och SB tar, så klart, inte ansvar för att det inte har en vara tillgänglig. Kort sagt förs ingen statistik över tomma hyllor och de skador detta medför för individuella produkter. När El Rey i september i år klassas ner i SB:s distributionssystem beror det säkert delvis på otillräcklig efterfrågan, men bevisligen kan det också bero på att vinet inte alltid finns/funnits tillgängligt. Sist men inte minst: om producenten/importören inte levererar vin i tid till SB måste de ha mycket goda skäl för att inte riskera böter eller rent av att strykas ur sortimentet. När SB självt är otillräckligt är det, som exemplet ovan visar, inte tal om några ursäkter från SB:s sida, än mindre ett ansvarstagande för de affärsmässiga konsekvenser leverantören eventuellt drabbas av.
Slutsatsen är att det är helt i sin ordning att SB ställer höga krav på sina leverantörer, men det måste i konsekvensen namn ställa lika höga krav på sig självt.
Vore förstås intressant att höra SB svara på det här – om svaret kom från en ärlig person, typ Ulf Sjödin.
Nu är deras kommunikation utåt vad jag förstått automatiserad, och svaret givet: ”Blaha blaha blaha.”
Förhoppningsvis tas ändå din kritik på allvar INTERNT…
Min ytterst ödmjuka förhoppning är att detta, och kanske också andra liknande inlägg, kan få till stånd en viss intern eftertanke på SB. Skälet till att SB inte agerar mer affärsmoraliskt korrekt mot sina leverantörer beror, tror jag, dels på att så få, om någon, i import- och producentledet vågar framföra vad som kan uppfattas som negativ kritik, dels att den maktfullkomlighet monopolsituationen innebär nog medför att ingen s a s självmant ifrågasätter det egna agerande (en situation jag känner igen från mina år på stor-monopolet Vin-& Spritcentralen).
Bra text i hela. Men som vanligt här i livet är inte allting svart eller vitt, eller i fall nr 2. tomt respektive fullt på hyllan.
Om du tänker efter lite här Lars. Så kan anledningarna vara många till varför dit kära kommersiellt kryddade vin från Spanien (jag använder en liknande spydig ton som du) gapade tomt på hyllorna.
Jag förstår din argumentation och tycker personligen att systembolagets trånga räknesätt, baserad på massa excelark, är lite knasig. För både du och jag vet ju att alla dagar är unika.
Alla dagar är unika och det vet också handlarna och de flesta klarar av både fredagar och storhelger utan att gå tomt i hyllorna. Exemplet i inlägget är dessvärre långt ifrån unikt – det gäller många produkter och många butiker. Och, som sagt, problemet här är i första hand att varan hela tiden utvärderas och riskerar försämrad distribution eller rent av avlistning, en situation som inte gäller i t ex en Ica-affär och som ställer extra stora krav på SB.
Förhoppningsvis ligger det hos läsaren om tonen i inlägget uppfattas som spydig. Det har i vart fall inte varit min avsikt att vara spydig eller raljant, snarare att vara saklig och korrekt.
PS Kommentaren ovan, förtydligande: med ”många produkter och många butiker” avses SB-butiker.
Hej Lars.
Som boende i Frankrike blir man lite förskräckt hur kommersialiserad (trots monopolet) vår vinförsäljning har blivit med spktakulära boxar och inte minst dansbandsvinerna. Varför skall man utsätta kunderna för sådant i stället för att få köpa vin från producenter som är stolta över sin produkt?
Jag fick också ett blänk på Facebook om Oenoforos Sea Winery, som har ett i mitt tycke märkligt sätt att producera sina viner.
Vad tycker du om deras hantering och vilka märken är det dom producerar på detta sättet?
Med vänlig hälsning,
Lars Häggström
Hej Lars,
frågar du SB så är det i första hand importörerna som via beställningssortimentet ”trycker” in de diskutabla produkterna i sortimentet. Så är det kanske också idag. Dock fortsätter även SB efterfråga viner till orimligt låga priser och/eller förpackade i boxar. Om en ny aop ska presenteras är det mer sannolikt att SB efterfrågar ett lågt pris än bästa vin. Gissningsvis ska detta ske med konsumentens bästa för ögonen, men i verkligheten blir det lätt tvärtom och vad producenterna tycker i AOP:en vars image sänks via priset är lätt att förstå. Som du antyder kunde man förvänta sig mer av ett monopol som finns där för folkhälsans skull snarare än att vara vinstdrivande och snabbköpsimiterande.
Samtidigt som det är beklagligt att SB inte lever upp till det ansvar det borde ta är det svårt att klandra producenter/aktörer som Nordic Sea Winery (NSW) så länge de agerar moraliskt korrekt. Huruvida just NSW agerar moraliskt korrekt har jag ingen aning om, kan för lite om deras verksamhet, men det är uppenbart att NSW har varit mycket skickligt på att förse SB och den svenska vardagskonsumenten med det som de söker och vi kan knappast klandra NSW för just det. Ytterst handlar det här om att den svenska vinmarknaden i stort är så inriktad på billiga varor, stora förpackningar och yrsel per krona, just det som SB skulle motverka. Detta bör stämma till ständig eftertanke på monopolet. Samtidigt som vi har fler vinintresserade som handlar och dricker sitt vin med mer eftertanke nu än för 40 år sedan är i stort sett det enda som hänt på massmarknaden för vin att nya förpackningstyper tillkommit och att de billigaste vinerna nuförtiden är mer ”pimpade” (vilket är en internationell utveckling).
Tanken med BiB var säkert inte fel inledningsvis (tyckte inte jag heller): ett bra sätt att få fler att dricka vin istället för sprit och öl och att därmed kanske konsumera på ett lite mer civiliserat vis. Idag tycker jag tvärtom. Boxarna tillför inget positivt överhuvudtaget – samtidigt som det egentliga problemet inte är förpackningen utan att de lägsta priserna omöjliggör en seriös produktion. Det är bättre att den som vill supa till dricker sprit eller öl eftersom de produkterna kan produceras billigt utan att drabba naturen eller de (vingårds)arbetare som agerar i tillverkningskedjan.
Går du in på http://www.systembolaget.se kan du alltid se vem som står som producent och importör för de olika produkterna, på så vis kan du ta redan på vilka viner som kommer från NSW.
Sist men inte minst: majoriteten av de billiga vinerna är producerade under diskutabla former alternativt så håller de väldigt låg kvalitet även rent kemiskt – ofta gäller allt det där för de billiga vinerna. För mig är det ofattbart hur en del konsumenter kan anstränga sig att undvika billigt kött och löjligt billiga sandaler medan de glatt köper de billigaste vinerna.
Tack för dina synpunkter och frågor!
Lars
Hej Lars! Jag har med nöje lusläst din och Pappinens ”Odla och tillverka vin” i andra upplagan under min semester i Kampanien under soligt intag av ett eller annat glas Fiano och Greco. Ett ypperligt stycke facklitteratur för den aspirerande önologistudenten eller (som jag) självlärda sommelieren som drömmer om framtida möjligheter i vinmakningens värld och som – till skillnad från vissa andra facklitterära böcker skrivna av frankrikebosatta svenska par – dessutom är mycket välskriven och korrekturläst.
Döm därmed om min positiva förvåning när jag dessutom hittade din blogg! Jag vill tacka för ett väldigt välformulerat och välargumenterat stycke tyckprosa, men känner mig manad att kommentera angående din andra punkt om varufyllnad på hyllorna.
Du ger följande påstående i texten: ”Kort sagt förs ingen statistik över tomma hyllor”. Detta är emellertid inte sant. Det genomförs rutinmässiga kontroller på fyllnadsgrad och den lokala ledningen ser mycket allvarligt på för dåligt fyllda hyllor, av exakt de anledningar du nämner. Det här är någonting som butikschefer kan – och ofta även får – slag på fingrarna med linjal för.
Den anställdes brist på varukompetens förklaras rimligen av att du (gissningsvis) var inne under sommaren och att det mycket väl kan ha varit en nyanställd. Det är helt orimligt att någon som har arbetat i butiken en längre tid inte känner till en av de mer populära sorterna i det fasta sortimentet, särskilt inte om det ingår i den lokala butikens sortiment.
Sommaren är särskilt känslig för varufyllnad då försäljningen störtdyker rejält på de flesta håll och lagren därmed mer eller mindre står tomma då butikscheferna är under press att minimera inköpskapital. En produkt som vanligen säljer flera lådor i veckan kanske därmed säljer ett par flaskor, om ens det. Samtidigt ökar dock kvoten av storköp (många lokala fester, många som bunkrar upp till sommarstugor etc.) till styckköp och ett enda storköp kan därmed rensa lagret totalt tills nästa leverans då, som sagt, lagerbuffert hålls till det minimala. SB må hävda att de inte drivs av vinstintresse, men med den andra handen drivs de definitivt av ett starkt intresse av att minska kostnader, vilket ofta ses i termer av dåligt rustade butiker med obefintlig AC, gammal sliten utrustning, otillräcklig bemanning etc.
Med vänlig hälsning,
Någon vars arbetsgivare bör förbli onämnd.
Hej Al,
tack för smicker – allt i den vägen mottages med tacksamhet!
Och tack för att du ger svaret som kanske någon på SB borde ha gett. Det låter bra att rutinmässiga kontroller genomförs och jag tror precis som du att situationen jag råkade ut för antingen beror på att personen var nyanställd eller rent av en semestervikare.
Du pekar också på vad även jag tror är en del av problemet, nämligen att butikerna pressas att hålla nere sina lager för att vissa ekonomiska mål ska kunna uppnås. Det är här SB som monopol hamnar fel, tycker jag. Till skillnad från andra alkoholhandlare ska det enligt vad som är la raison d’être för företaget inte drivas av vinstintressen och i skenet av det är det svårt att förstå att lagren hålls nere så att hyllorna riskerar gå torra alltför titt som tätt. I min bok finns ingen motsättning mellan att vara kostnadseffektiv och att inte i första hand drivas av vinstintresse. Här både kan och måste SB ändra inriktning och bättre leva upp till sitt monopolansvar.
Tack för dina insiktsfulla kommentarer!