Efter en kort och svag stund av obetänksamhet, missriktad välvilja och borttappad väg i livet, befann jag mig, plötsligt, som skjuten ur en djävulusisk och opålitlig kanon, så tidigt att ottan bara var förnamnet, på en hästtävling i sydligaste Sverige. Jag hann knappt säga ett urbota dumt och förhastat ”det ordnar vi” som svar på yngsta dotterns, med en nästintill en sirens falskt lockande stämma framförda, fråga ”kan inte du hjälpa mig på hopptävlingarna när du kommer och hälsar på?”, förrän jag stod där: utmattad, rödögd, glåmig, på lipen och med bultande tinningar och ett stort, grågrönt migränmoln svävande farligt nära, som ett vilsekommet klormoln på jakt efter en gammal simlärare eller annan typ av bassängstänkt människa att ge sig på med sitt giftiga innehåll. Då, just som solen äntligen kom över klockan sju eller något annat hemskt, hördes ett tuctucande och se där, där kom en av Fogarollis röda kaffetuctucer tuctucandes mot mig som en glatt gläfsande Sankt Bernhardshund på väg mot den snödrivsatte och törstige alpvandraren. Anna, som körde kaffetuctucen, såg genast hur det var beställt, tvärnitade och jag hann knappt stöna fram ”dubbel espresso” förrän jag hade en i handen och snart i kroppen och se! i ett slag blåste det lömska migränmolnet iväg, bort mot Danmark till där det enligt vanligtvis välunderrättade källor satte klorna i en stackars dansk som, enligt samma källor, förtjänade det, och solen sken i kapp med alla tokiga och därför alltid på morgonarna så glada hästmänniskor på plats. En sak står klar för er utsände i ottan efter denna mirakelartade upplevelse: Fogarollis kaffetuctucer är ett gudasänt väsen! Italiensk rock ’n’ roll.