På tal om diktatorer så har Mohammed Hanif skrivit en underhållande roman om skitstöveln Zia ul-Haq, homosexualitet i den pakistanska armén och det totalt meningslösa kriget i Afghanistan under 1980-talet. ”Mangon som sprängdes” heter den och den anbefalles härmed till läsning. Vi gratulerar Pakistan på födelsedagen, något i efterskott.
I september kommer inte bara den på vinifierat.se varmt rekommenderade faktaboken ”Vinprovning” utan också årets måste-bara-ha-bok ,”Vinifiktioner”. I korthet är det en novellsamling med 13 sinsemellan olika texter som dock har det gemensamt att vin på något vis förekommer i varje berättelse. Novellerna heter spännande saker som ”Vinlånet på Lamu”, ”Kommissarie Flaubert gör rätt fast det blir fel”, ”Sista dagen i Herculaneum” och ”Backanalen”. Kul och välskrivet. Hur jag vet det? Jag har faktiskt skrivit den tillsammans med Bernt Danielsson så det är klart att jag vet det. I september, som sagt.
”Två husvagnar” av Marina Lewycka, som också skrivit ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska”, innehåller förvisso inga ukrainska vittofflor, men väl ett par ukrainska brunbyxor och som boken dessutom på ett tillgänglig och underhållande vis berättar om eländes elände som i första hand drabbar diverse invandrade lycksökare i England, hör den till böckerna man med både behållning och glädje kan och bör läsa. Sommarvin till boken.
Knappt hann jag lägga ut mina tankar om ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap” förrän vin-, musik- och litteraturförståsipåaren Hans Artberg var där med en massa lästips. Nåväl, avseende ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery tänkte jag att Hans Artberg och de två miljoner fransoser – gissningsvis främst av feminint slag – som enligt bokens omslag läst densamma – eller, på omslaget står det, för att vara mer exakt, inte att Hans Artberg läst den – inte kan ha helt fel. Således har jag nu läst ”Igelkottens elegans” och måste säga att den kort och gott är lysande. Eller som Cecilia Nelson uttryckte saken i GP: ”Hon (Muriel Barbery) pendlar mellan finstämd djupsinnighet och hysteriskt rolig satir”. Bra. När jag så tänkte tipsa Hustrun om boken, därför att jag funderade som så att en sådan här bok kan nog även hon tycka om, gav hon omslaget en hastig blick och sa: ”Jaha, ’L´élégance du hérisson’, den läste jag för tre år sedan när den kom ut i original. Det var den som flickorna och jag försökte tipsa dig om på den där middagen hos D:s för länge sedan, men det fick dig bara att vara stroppig en stund och sedan gick du och satte dig i ett hörn och såg ouppnåelig och skitnödig ut, om du kommer ihåg?”. Vintips till ”Igelkottens elegans”.
När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.
En svensk Paasilinna, men medan den finska förebilden vet att hålla sig lagom lång har dessvärre Jonasson – och hans förläggare och andra eventuella förhandsgranskare – flutit ut i ett överflöd av idéer som till slut blir tämligen tjatiga och medan de historiska återblickarna oftast är kul och fantasifulla – ”hundraåringen” har mött en hel hög av 1900-talets mest framträdande gestalter – är Nuet, och framförallt då dess personnage, väl fjantigt, kort sagt kräver nutidsmänniskan ett annat förhållningssätt än det som författaren nu har anlagt. Sammanfattningvis en kul bok som inte är i närheten av att vara så bra som förvånansvärt många mäniskor påstår. Reavin att ackompanjera boken med.
Den här boken, Den siste greken av Aris Fioretos, skulle vara så himla bra, sa alla, inklusive, föga förvånansvärt, omslaget, som berättade att den fått Sveriges Radios Romanpris 2010. Faktum är att den skulle vara superbra om den var hälften så lång. Nu är den bara bra. Läs gärna. Boken handlar bland annat om händelserna i Smyrna. Dessa finns väl beskrivna i en annan bok, som också handlar om grekiska utvandrare. Bland annat. Och den rekommenderar jag mer än gärna: Jeffrey Eugenides – Middlesex. Faktiskt en bok som måste läsas.
Har tidigare påtalat poängen med reviderade och utökade upplagor. Snart är det dags för min gamla ”Vinprovningens abc” – inte helt utan framgång utgiven i Danmark och Sverige i början av seklet – att återuppstå som ”Vinprovning”. Närmare bestämt sker detta den första september i år, varmed alla snälla företag redan vet vad de ska ge sina anställda i julklapp 2011 (bokhandelspriset blir resonabelt, snudd på snålt i julklappssammanhang, men man kan då komplettera med ”Odla och tillverka vin”) och ni som inget kan om provning och ni som tycker att era vänner är hopplösa och behöver lära sig de mer grundläggande elementen avseende vinumgänge, ja, ni har alla hittat rätt redan i september. Den som nu sitter på en ”Vinprovningens abc” ska inte tro att inget nytt hänt i den här nya versionen. Kort sagt är den uppdaterad och utökad med mer text om vintillverkning, världens vinområden och fakta om druvor i syfte att göra utgåvan till en titel inte bara för den som vill vinprova utan också för den som vill vinumgås. Det som i princip lämnats orört är texten om hur man blir vinprovare. Detta därför att en poäng med boken är att den ska locka till vinprovning, inte tvärtom, och just kapitlen om hur man blir vinprovare var redan såväl abc-mässiga som putslustiga. Däremot har tipsen på egna blendövningar kraftigt utökats, vilket gör boken till en omistlig bibel för alla vinklubbar. Ja, det är bara vad jag säger så här innan allt är helt klart, återkommer med en fullödig, mer positiv recension när det är dags för säljstart fram på sensommaren.
I år är det 100 år sedan Flann O´Brien föddes och på The Killarney Bookshop i Killarney hittade jag hans debutbok ”At Swim-Two-Birds” – som, upptäckte jag nyss, numer även går att handla via svensk nätbokhandel… så klart -, vilken jag mer eller mindre aktivt letat efter i decennier, vilket, ska erkännas, i bästa fall låter en aning korkat och i värsta fall som att jag är obsolet med tanke på det nyss sagda om svensk nätbokhandel, men jag är nu en gång för alla en sådan där som gärna handlar cd och böcker i affären. Får återkomma till hur den är. I väntan på det rekommenderar jag mer än gärna O´Briens ”Klagomunnen”. Efter att ha hittat den efterlängtade ”At-Swim-Two-Birds” blev jag så till mig att jag trodde jag kunde hitta det som inte finns, som en ny bok av Djuna Barnes, och det fick mig att i en stund av mer än vanligt utvecklad sinnesförvirring blanda ihop Edna O´Brien och Djuna Barnes, varför jag köpte en novellsamling av Edna O´Brien (”Saints and sinners”), återkommer eventuellt om den – hur jag kunde göra detta fatala misstag vet jag inte, men det ger mig en bra anledning att rekommendera något av Barnes, till exempel ”Nattens skogar”. Däremot var det inget misstag att köpa Roddy Doyles senaste, ”Bullfighting”, och dessutom tredje delen i trilogin om Henry Smart, ”The Dead Republic”, som jag av någon outgrundlig anledning ännu inte läst – de båda första delarna är bra, del ett, ”En stjärna kallad Henry”, bör alla läsa. Det här inlägget, vägrar jag inse, är ungefär lika ointressant som ett inlägg om vilka matvaror jag köpt idag (påstortellini) eller vilka viner jag funderar på att köpa framöver (Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir). Mer irländsk musik.
Vissa öar, till exempel Island och Irland, är förmodligen så karga och trista att det enda invånarna har att ta sig för är att fantisera. Hur ska man annars förklara den mängd av utmärkta kulturarbetare, inte minst musiker och författare, som tycks välla ut ur dessa öriken? Nu ska jag åka till Irland för att studera frågan på plats samt undersöka förutsättningarna för vinodling nere i det varma och fuktiga sydvästra hörnet av ön, där Golfströmmen gnider sig mot klippformationerna och skapar ett klimat där till och med palmer växer.