Vinprovning – en omistlig bok

Har tidigare påtalat poängen med reviderade och utökade upplagor. Snart är det dags för min gamla ”Vinprovningens abc” – inte helt utan framgång utgiven i Danmark och Sverige i början av seklet – att återuppstå som ”Vinprovning”. Närmare bestämt sker detta den första september i år, varmed alla snälla företag redan vet vad de ska ge sina anställda i julklapp 2011 (bokhandelspriset blir resonabelt, snudd på snålt i julklappssammanhang, men man kan då komplettera med ”Odla och tillverka vin”) och ni som inget kan om provning och ni som tycker att era vänner är hopplösa och behöver lära sig de mer grundläggande elementen avseende vinumgänge, ja, ni har alla hittat rätt redan i september. Den som nu sitter på en ”Vinprovningens abc” ska inte tro att inget nytt hänt i den här nya versionen. Kort sagt är den uppdaterad och utökad med mer text om vintillverkning, världens vinområden och fakta om druvor i syfte att göra utgåvan till en titel inte bara för den som vill vinprova utan också för den som vill vinumgås. Det som i princip lämnats orört är texten om hur man blir vinprovare. Detta därför att en poäng med boken är att den ska locka till vinprovning, inte tvärtom, och just kapitlen om hur man blir vinprovare var redan såväl abc-mässiga som putslustiga. Däremot har tipsen på egna blendövningar kraftigt utökats, vilket gör boken till en omistlig bibel för alla vinklubbar. Ja, det är bara vad jag säger så här innan allt är helt klart, återkommer med en fullödig, mer positiv recension när det är dags för säljstart fram på sensommaren.

Irländska bokfynd men ingen Djuna Barnes

I år är det 100 år sedan Flann O´Brien föddes och på The Killarney Bookshop i Killarney hittade jag hans debutbok ”At Swim-Two-Birds” – som, upptäckte jag nyss, numer även går att handla via svensk nätbokhandel… så klart -, vilken jag mer eller mindre aktivt letat efter i decennier, vilket, ska erkännas, i bästa fall låter en aning korkat och i värsta fall som att jag är obsolet med tanke på det nyss sagda om svensk nätbokhandel, men jag är nu en gång för alla en sådan där som gärna handlar cd och böcker i affären. Får återkomma till hur den är. I väntan på det rekommenderar jag mer än gärna O´Briens ”Klagomunnen”. Efter att ha hittat den efterlängtade ”At-Swim-Two-Birds” blev jag så till mig att jag trodde jag kunde hitta det som inte finns, som en ny bok av Djuna Barnes, och det fick mig att i en stund av mer än vanligt utvecklad sinnesförvirring blanda ihop Edna O´Brien och Djuna Barnes, varför jag köpte en novellsamling av Edna O´Brien (”Saints and sinners”), återkommer eventuellt om den – hur jag kunde göra detta fatala misstag vet jag inte, men det ger mig en bra anledning att rekommendera något av Barnes, till exempel ”Nattens skogar”. Däremot var det inget misstag att köpa Roddy Doyles senaste, ”Bullfighting”, och dessutom tredje delen i trilogin om Henry Smart, ”The Dead Republic”, som jag av någon outgrundlig anledning ännu inte läst – de båda första delarna är bra, del ett, ”En stjärna kallad Henry”, bör alla läsa. Det här inlägget, vägrar jag inse, är ungefär lika ointressant som ett inlägg om vilka matvaror jag köpt idag (påstortellini) eller vilka viner jag funderar på att köpa framöver (Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir). Mer irländsk musik.

Patrick McCabe & Flann O´Brien, Myles na gCopaleen eller Brian O´Nolan

Vissa öar, till exempel Island och Irland, är förmodligen så karga och trista att det enda invånarna har att ta sig för är att fantisera. Hur ska man annars förklara den mängd av utmärkta kulturarbetare, inte minst musiker och författare, som tycks välla ut ur dessa öriken? Nu ska jag åka till Irland för att studera frågan på plats samt undersöka förutsättningarna för vinodling nere i det varma och fuktiga sydvästra hörnet av ön, där Golfströmmen gnider sig mot klippformationerna och skapar ett klimat där till och med palmer växer.

Resumé av Viggo Cavling

Eftersom jag sedan många år känner Viggo Cavling lovade jag, i samband med att vi som hastigast sågs i Malmö förra sommaren, läsa hans spänningsroman ”Rörmokaren”. Inte för att jag hade en mer seriös avsikt att göra så, men det lät i mina numer franskretoriska öron bra att säga just då. Jag for förvisso med osanning; å andra sidan var alla glada. Dock dök en dag plötsligt min hustru, som faktiskt tycker om spänningsromaner, upp med boken i sin hand kvittrandes ”Titta, Lars! Viggos bok! Nu kan du läsa den!”. Nåja, som man bäddar får man ligga, tänkte jag och satte ögonen i boken efter att ha låtit den ligga och mogna ett par månader på nattygsbordet och, ja, det är både befriande och på något vis bestickande att jag känner Viggo, för det här är den första spänningsromanen jag med glädje läst sedan jag för typ 30 år sedan för alltid ledsnade på Alistair Maclean och Robert Ludlum och det är den första spänningsromanen jag under de senaste 20 åren tagit mig igenom utan att skratta och frusta på kultursnobbens obehagliga vis. Med andra ord: jag kryper till korset och rekommenderar uppriktigt och ångerfullt Viggo Cavlings”Rörmokaren” (Månpocket) å det varmaste. Den är rakt skriven och har en bra story och Viggo undviker välbetänkt att försöka smeta in sin spänningsroman i billiga metamorfoser och annat tjafs som inte hör hemma i en spänningsroman men som ack så många överambitiösa, deckardrivna författare envisas med att använda i syfte att göra konst av underhållningen istället för att stolt se sig själva som goda underhållare.

Marskatterna i Calatayud & Gösta Knutsson & jag

När jag i samband med att jag nästan cyklade omkull Gösta Knutsson där han lugnt promenerade fram på en trottoar som jag ganska okontrollerat och helt säkert illegalt trafikerade med en het tvåhjuling fick tillfälle att sitta ner på Ofvandahls och diskutera lite medan han tog för sig av det fredsfika jag föreslagit som en flott försoningsgest avslöjade han att han inte fick idén till sin kattvärld i Uppsala utan i Calatayud. ”Calatayud”, sa han, ”är en stad med sin storhetstid bakom sig, precis som hela Aragon för övrigt, som har sett sina bästa dagar, sönderslitet som det blev under inbördeskriget,”(vill här skjuta in att han talade så där, Gösta Knutsson, massvis av kommatecken hela tiden och ett och annat semikolon), ”men Calatayud, är också en märklig stad, därför att en gång om året, i mars närmare bestämt, intas, sedan sekler, kanske årtusenden, kanske sedan alltid, människornas kroppar av kattsjälar; från en dag till en annan blir uteliggarna strykarkatter och stugsittarna, i alla fall dom som inte steriliserats, och det är få människor som har steriliserats i Calatayud, oj, vad goda gräddbakelserna är!, tack ska du ha, käre velocipeddrummel, för dom, hursomhelst så ger sig stugsittarna ut på gatorna som vilka bakgårdskatter som helst, och de ger sig i lag med andra katter som, precis som dom själva, i ett slag gått från att vara fullblodsmänniskor, med människosjälar, utlovade till Gud, i detta av inkvisitionen för långliga tider förstörda Aragon, till att vara katter i människokroppar, och detta oavsett om dom vill det eller inte.” Ända sedan den där dagen har jag velat ta reda på om det ligger någon sanning i min barndoms favoritförfattares berättelse. Den som undslapp honom så där i förbifarten medan han mumsade gräddbakelser och, tro det eller ej, drack jordgubbssaft. Sagt och gjort, i år åkte jag till Calatayud för att vaka in mars och, ja, passa er noga, säger jag, och mer än så vill jag inte säga, men om någon annan får för sig att åka dit för att studera det här calatayudska marskattefenomentet, kan jag rekommendera det synnerligen prisvärda boendet på Hospederia Mesón de la Dolores. Rummen är på gott och ont lyhörda (fördelen är att man hör om rumsgrannen förvandlats eller inte) och framförallt billiga, frukosten bra och huset i sig fantastiskt. Ett sista råd innan ni ger er ut på egna expeditioner till Calatayud i mars: man kan med fördel medtaga en bitsk hund eller två alternativt en hundkostym.

Valda verk av T.S. Spivet

”Valda verk av T.S. Spivet” är en så bra boktitel att det är svårt att göra en bättre rubrik till ett inlägg om nämnda alster. Uppenbarligen älskar kritiker världen över den här boken av Reif Larsen. Under 2010 var det för en manisk tidningsläsare svårt att inte springa på något om boken åtminstone ett par gånger i månaden. Nu har jag läst den själv och ja, den är snygg, ganska egen och både småspännande och underhållande och det är lätt att stämma in i de många läsrekommendationerna. Larsen är ingen Saramago, men en bra, påläst amerikansk författare, det vill säga enklare språk, lite mindre vikt och mer underhållning än en tungviktare från Portugal. Valda recensioner av ”Valda verk av T.S.Spivet”: Tidningen Kulturen, Svenska Dagbladet.

Aram Khachaturian, Sonya Kahn, Toccata, António Lobo Antunes, José Saramago & Alla namnen

Tidigare i år gick José Saramago bort. Strålande författare. Avslutade igår genomläsningen av romanen ”Alla namnen”. Utmärkt som allt annat han skrivit. Årets julklappstips på litteratursidan blir José Saramago. Och varför inte komplettera med en António Lobo Antunes? A.L.A. är hur otroligt det än kan låta ett nummer större än sin nobelprisvinnande landsman. Vill passa på att säga att varken Saramago eller A.L.A. är för den som är van vid förutsägbara texter med korta meningar och överdrivet inställsamma viner. Detta är däremot lämpliga viner för Saramago- och A.L.A.–läsare. Och, just det: Aram Khachaturian, Sonya Kahn och Toccata.

Jan Guillou, Lill-Babs & rödtjut

Att Jan Guillou så ofta blir påhoppad för sina ”korta, feta överarmar” torde bero på att den som för ordet har så svårt att få rätt i sak mot Guillou. Trots att denne har svurit i kyrkan. En gång till. Det enda problemet jag har med Guillou är att han ägnar för mycket tid åt skönlitteratur och för lite åt journalistik och krönikor. Läs hans krönikor i urval i ”Kolumnisten”. Ni behöver inte hålla med honom i allt, eller ens något, men håll med om att det är skönt, och viktigt, med så tydliga, pålästa och självständiga krönikörer – vi har dessvärre väldigt få av dem i Sverige.

En glad trudilutt till Jan Guillou och ett vardagsvin till älgsteken med gelé och brunsås. Bonus-Babs.