Sorgligt förbisedda och underskattade Tin Machine och kanske har någon missat hur bra musik Pugh för hundra år sedan fick till med hjälp av briljante Jojje Wadenius med flera: Stinsen i Bro. Här kommer natten.

Sorgligt förbisedda och underskattade Tin Machine och kanske har någon missat hur bra musik Pugh för hundra år sedan fick till med hjälp av briljante Jojje Wadenius med flera: Stinsen i Bro. Här kommer natten.
Tänk, när Sabbath Bloody Sabbath kom,
tyckte många av oss som gillat Master of Reality och de tidigare albumen att Black Sabbath började mesa till sig, men det är ganska bra när man tänker efter nu hundra år senare.
Det är med en glädjefylld tillfredsställelse, kryddad av nostalgi, vän av vin noterar den
succé Lemelsons Thea´s Selection Pinot Noir har gjort i Sverige och då närmare bestämt i de esoteriska vinkretsarnas vattenhål, där early adaptors och ett fåtal andra, här inte närmare specificerade, inhemska som främmande, arter, rör sig som fiskar i det grumliga men likväl, för de invigda, klara vattnet. Alldenstund Thea´s snabbt blev mycket eftersökt för sin utsökta karaktär, kom den snart att drabbas av utfiske och här talar vi inte om risken för att bli utfiskad, utan om totalt utfiske. Finito. Slut. Borta. Gone. Därför känner jag mig lite som katalysatorn i en deus ex machina, när jag stiger ner i akvariet och förkunnar: Thea´s Selection Pinot Noir (Lemelson) 2009 finns i lager sedan igår! Och nu är det först till syrepumpen som gäller. Eva Dahlgren.
Muga Blanco är ett rasande populärt vin i beställningssortimentet. I alla fall varje gång det
får ”Fynd” i någon, av vinälskarna uppmärksammad, provning. Nu är det ett tag sedan vinet provades i ett sådant sammanhang och fördelen för er vinälskare är, att det finns en liten skvätt av årgången 2009 i lager på Systembolaget. Normalt borde vinet vara slut sedan ganska länge – ett vanligt problem för Muga Blanco är att det säljs, och dricks, för ungt. Med andra ord: det här är ett tillfälle för den som vill komma över en drickbar Muga Blanco utan att behöva lagra den själv, eller nåja, lagra den lite mindre själv, för den som vill kan förstås låta den ligga till sig ytterligare en tid. Dock: snart är 09:an slut så passa på. Diana Krall i Paris.
Som jag väntat på att Glöggernas Glögg årgång 2011 skulle dimpa ner i brevlådan, eller i vart fall levereras av brevbäraren. Det första jag kontrollerar på etiketten är hur många buteljer som gjorts. 42 stycken jämför med 50 året innan! Det går åt rätt håll och det känns skönt att åtta tidigare mottagare nu exkluderats ur vår lilla exklusiva krets av finglöggsdrickare. Däremot är det minst sagt oroväckande att jag nedgraderats från att ha varit nummer 18 till att nu vara nummer 25. Det nyss nämnda faktumet störde inledningsvis min provning av Gustibus Baconglögg 2011 avsevärt, men jag lyckades ta mig samman för att kunna sammanställa en lite provningsnota åt er, eller, äsch, klart jag bara vill skräppa och göra er avundsjuka, ni som aldrig kommer att få prova Glöggernas Glögg: Gustibus
Baconglögg (2011) har en färg påminnande om ett ganska moget rödvin; kryddorna slår, när drycken är sval, inte igenom i någon större utsträckning, däremot får jag – må gudarna och Gustibus förlåta mig! och låt inte detta peta ner mig ändå längre ner än plats nummer 25! – en snabb minnesbild av ett, märk väl!, ny- och välstädat, kabinett i Luxembourg runt 1980, då den som städade toaletter i Sverige kallades kabinettsvakt (det minns jag nämligen att jag talade med städfarbrodern i Luxembourg om), vidare finns det ett klart fruktigt inslag i doften och en söt förnimmelse, som jag får för mig kan vara muscovadosocker, sedan jag på etiketten kunnat utläsa att det ingår i brygden, eller så beror det på att en liten skvätt av Gustibus D.O.P 2010 blandats i den nya årgången och därmed lite tomteskumsmacerat, utöver detta får man en doftbild av något fläskigt, köttigt… ja, bacon, förstås, och när jag provar om glöggen efter en stund är det just denna bacontouch som slår an på näsan; smaken är ganska fyllig för att vara Gustibus glögg, i sval form är den väl söt; i sin rätta form, uppvärmd, ändras, som vanligt, allt till det bättre – man kan här inte låta bli att undra om produktutvecklarna faktiskt står där vid en stor, upphettad kittel och rör och häller på kryddor och annat till dess brygden är så som man vill att den ska vara, eller om det är en ren tillfällighet att den blir så mycket bättre när värmen sätts till. Som en bonus för vinifierats följare lät jag i år yngsta dottern dofta på glöggen och göra en beskrivning av den samma, så här lät hennes utlåtande: ”Det är något grillat i doften och så är där någon krydda, en lite söt doft, saffran?, kryddnejlika, pomerans, pepparkaka/ingefära, mistel (?) och bakelser.” Måste nu erkänna att kommen till den nyss satta punkten började det lukta bränt något så förgjordat och jag har, sedan den nämnda punkten, varit i köket och tagit grytan med Gustibus Baconglögg av plattan och hällt vatten i den samt öppnat fönstren och även om det var en oplanerad del av Årets stora glöggtest kan jag, inte utan viss stolthet, berätta att Gustibus Baconglögg 2011, om man har tålamod, antar en knäckig ton då man reducerar den. Franz Ferdinand.
Så har ett år förflutit sedan Gustibus Finglögg D.O.P. 2010 provades senast. Vad har hänt? undrar förstås ni alla, som inte tillhör de 50 utvalda som får chansen att prova denna
Glöggernas Glögg. Nu påminner den till utseendet om en mogen, röd bourgogne; doften är fortsatt svårfångad med inslag av frukt och… Rosita!… fast det är förmodligen skumtomtemaceratet som orsakar den bilden, som, vill jag betona, inte har några negativa sidor i mitt doftskafferi; även i smaken återkommer frukten och Rosita, men nu mer i form av skumtomtar, som vi ju vet ingår, vidare en förnimmelse av vindestillat, mycket tydlig anis och en del kardemumma i eftersmaken. På det hela taget en mer harmonisk och mer utvecklad produkt med ett års lagring, vilket också får mig att tro att 2011 år upplaga av Finglöggen bör lagras ett år eller två (se kommande inlägg). Arctic Monkeys.
vinifierat.se önskar med OD och Jul, Jul, strålande Jul alla sina trogna, och i förekommande fall otrogna, och, kanske framförallt, tålmodiga hangarounds God Jul!
Smörigt retro-äventyr och
ett spår från förra årets skiva och ett från förra decenniets. Bonusspår från förra decenniets.
Abraxas är vintage musik och, enligt Robert Sinskey, ”God of the 365 Heavens” samt
ett ”crisp and floral ’vin de terroir’ (that)captures the natural expression of the vineyard and the vintage” och för att få det som han vill har Robert här valt att blanda Pinot Gris (49%), Gewurztraminer (22%), Riesling (20%) och Pinot Blanc (9%). Behöver jag säga att det här vinet uppvisar ett högst personligt uttryck och att det rekommenderas till alla sanna vinnördar? Att buteljen förslutits med glaskork är bonus. Hallelujah!