Paul Weller at Wembley Arena, December 2010

Intensiteten och hettan på scenen lyckas inte nå ut i lokalen. Viljan att ta emot den finns. Men det blir mest som för gubben snett fram till höger om mig. Han sjunger med – ”I´ve got a pocket, full of, green” – och har sedan för avsikt att studsa upp och ner så som man gjorde då runt 1980. Men det slutar med att han bara får upp högerhanden, formad som ett v-tecken, i luften. Där får den hänga tills låten är slut några minuter senare. Kanske hade han för avsikt att ta ner handen tidigare, för det måste kännas lika löjligt som det ser ut att stå där med ett v-tecken i luften i all evighet, men artrosen eller smärtan när handen väl tagits ner hindrar honom. Nu tar gubben rakt framför mig några, som det förefaller, viga danssteg och håller snart på att trilla omkull. Förläget ser han sig omkring och backar bakåt på innerplanen, mot baren, där han blir hängande med en… Pepsi, lika fast förankrad i handen som han själv är i baren. Plötsligt skriker en tant något åt mig och för en kort stund undrar jag vad hon gör här, men så inser jag att hon faktiskt är i min egen ålder och att det inte är så konstigt att hon ränner på rockkonserter. Jag hör förstås inte vad hon säger utan nickar bara glatt tillbaka, varpå hon börjar hoppa upp och ner samtidigt som hon skakar på huvudet och något säger mig att jag borde ha sett sur ut istället. Rädd både för henne och ölglaset som hon skvätter runt med byter jag plats på innerplanen medan hon koncentrerar sig på sitt hoppande och skvättande. Hukande av rädsla för de ölmuggar och det öl som far genom luften backar jag mot Pepsi-mannen i baren. Inte ens ett ”What you give is what you get” kan få mig att åter gå i klinch med innerplanens ölregn, stela gubbar och livsfarliga tanter. Nästa morgon vaknar jag av kramp i högervaden. När jag väl fått stopp på krampen visar det sig att jag har en förskräcklig träningsvärk i vaden. Lite skamsen tar jag emot insikten att min inlevelse i konserten tog sig uttryck i en kontinuerligt hoppande högerfot. Men Weller var bra. Jam på Måndagsbörsen.

Den franska vinterns Bermudatriangel

NAO härskar och i Rhônedalen haglar vädervarningarna tätt samtidigt som snöchockade chaufförer utför mindre välgenomtänkta manövrar och ger olyckskorparna som utfärdar ”alerte orange”- och ”alerte rouge”-varningar rätt och det hela slutar allt som oftast i ännu ett av Rhônedalens och Autoroute 7:s välbekanta snökaostillstånd och som vanligt är Lyon centrum för eländet. Tidigare i veckan undvek jag med näppe hysterin när jag på vägen hem från Domaine de Brescou, vid Pezenas, väster om Montpellier, som vanligt svängde av mot sydväst strax före Avignon. Dock skulle jag igår köra bil till Paris. 90 mil. Av vilka en ansenlig del går genom den franska vinterns Bermudatriangel – denna det mystiska eländets gapande käft, där hela busslaster snöat inne, otaliga långtradare förlorat både sig och sin last och där mer än en hysterisk fransman skymffullt skrikit åt sina passagerare och medtrafikanter innan han, uppgiven, gråtandes och förlorad på andra sidan förnuftets och sansens gräns, där han vilt gett sig hän åt vansinnets våldsamma ritt, helt enkelt avslutat den plågsamma väntan på att slutligen tappa kontrollen över sitt fordon genom att placera bilen i dikets mjuka snövall, Är ni nöjda nu? skriker han sedan med sina uppspärrade ögon fästade i sina passagerare och de sistnämnda förstår att det inte är läge att fråga Är vi inte framme snart?. Ja, det är inte utan att även jag själv nu är nyfiken på hur det gick – jag menar: här ska jag nu ta mig igenom den franska vinterns Bermudatriangel! – så låt oss komma till saken: I förrgår var kaoset totalt, klockan sex i morse utbröt ett nytt än värre kaos, men igår eftermiddag och igår kväll kunde jag snyggt och smärtfritt glida igenom triangeln utan minsta problem. Visst, det där var vad man kalla antiklimax och nu är det här inlägget reducerat till ännu ett ointressant och meningslöst dito, som du dock läst till sitt slut. Vintersång. Vintervin.

Peter Robsahm, Peter R Ericson & Richard III

Hade fått för mig att jag skulle hitta Rosa på nätet, men det är stört omöjligt att hitta Rosa (med 70-talsbandet Mobben) i ett sådant skick att man kan lägga upp henne i en blogg. Hittade dock det här klippet med utmärkte Peter R Ericson (från Mobben) på sologitarr och det fick mig att inse att det var så där det brukade låta när man spelade live på den tiden det begav sig, d v s ganska snygga solon om de inte varit falska eller i vart fall halvfalska. Har som tur är inga klipp på mig själv spelandes falskt, men hittade det här klippet på några samtida kompisar som inte spelade falskt i studion. Några av oss som spelade på den tiden i vår lilla hemstad har fortsatt med det och åtminstone en av oss, Peter Robsahm, som var Robb i Robb & Friends i klippet nyss, har fortsatt så till den milda grad att han numer skriver musikaler/rockoperor. Här är några smakprov ur hans senaste, rykande färska Richard III, som går upp i Göteborg hösten 2011 och som jag hoppas ni alla kommer att se samt köpa musiken från: Just go! och Don´t be afraid.

Vinitech, Bordeaux

För er som vill ha råkoll på hela vinvärlden gäller det att infinna sig i Bordeaux någon gång mellan 30:e november och 2:a december. Då pågår nämligen Vinitech. Förr i världen arrangerades en mässa för önologiska och vitikulturella artiklar i samband med den stora vinmässan Vinexpo. Så småningom bytte teknikdelen namn och slogs dessutom ihop med Sitevi i Montpellier. Nu anordnas ”Vinitech” vartannat år i Bordeaux och vartannat år i Montpellier. På de här mässorna kan man få sig till livs allt från det senaste inom automatisk druvgallringsteknik och traktorvetenskap via nya enzym och jästsorter till ekspån och druvkloner. Vid sidan om utställningsmontrarna arrangeras många intressanta föreläsningar – de flesta på franska – och på samma sätt som Vinexpo är en mötesplats för vinhandeln är Vinitech en mötesplats för vinproduktionen. Det sistnämnda hindrar dok inte att det är en mycket bra, intressant och kul mässa för var och en med minsta intresse för vin och vinproduktion. Vinitechmusik.

Belgisk humor 2.0

Frågan är om inte belgisk film är roligast i världen. Kanske är det så därför att Belgien inte bara är ett land som skummar av öl utan också vilar på en skum historia. Här är ytterligare ett mästerverk från bryggeriernas och de meningslösa politiska bråkens land: Aaltra. Vansinnigt kul. Måste ses. Här får ni ett smakprov på vad som bland annat möter filmens hjältar sedan de lyckats ta sig från Belgien till Finland (vilket de alltså ska göra, varför?, det får ni veta om ni ser filmen) . PS Som den äkta komedi Aaltra är börjar den som tragedi.