Jeff Beck spelar A day in the life och Jimmy Page och andra musiker som man kan ana i publiken myser och drömmer månne om att kunna göra om Becks bravad. Passar på att tacka den vinifierat.se-hangaround som skickade över klippet. Höstvin, tro det eller ej, med passande recept.
Björk bjuder på Cosmogony och Mutual Core och SvD tipsar om svamp och Les Lauzeraies.
I senaste numret av Allt om Vin drar ostmästaren Vincent Lefèvre och vinskribenten Håkan Larsson en lans för kärleksparet Brin d´Amour, en korsikansk fårost, och Les Lauzeraies, ett mineralstint rosévin från Tavel. Alla vi som upptäckt kombinationen fårost – Tavel, och särskilt då Tavel från ler- och kalkjordarna, kan bara hålla med. Den som verkligen vill överraska i höstmörkret vågar sig på en meny med en liten svamprisotto (exempel på recept står att finna här), bouilleabaisse och en Brin d´Amour som avslutning och, förstås, Les Lauzeraies som genomgående vin.
De rykande färska reglerna för vinerna i Pays d´Oc tillåter att man blandar gröna druvor och, framförallt och i förekommande fall, vit must med blå druvor respektive röd must. Detta gäller för de 27 gröna druvsorterna som är klassade som ”principaux” i området och som mest 20 % av den totala volymen. Fr.o.m. nu kan alltså vinbönderna i området göra rött och rosé med upp till 20 % ”vitt vin” (som om man inte redan gör det…). En annan nyhet är att det blir tillåtet att göra mousserande vin under beteckningen IGP Pays d´Oc – detta gäller hela VdP-området med undantag för Limoux. Tips på vitt vin från området.
Våga vägra vinter – tag en Tavel!
Les Lauzeraies är ett med all rätt just nu hyllat rosévin i Sverige. Trots att det är i sammanhanget direkt billigt räknas det till de bästa vinerna från vad som av många anses vara världens bästa område för rosévin, Tavel. Samtidigt är det så, att när hyllningskörerna talar om detta som ett ”typiskt Tavel” så finns det anledning att påminna om att det lilla rosévinsområdet Tavel omfattar tre olika ”mikroterrorier” baserade lera/kalk, sand eller sten. Riktigt tydligt blir detta om man i en provning ställer de tre varianterna mot varandra och som de tre stilarna sedan någon vecka finns representerade i Sverige kan man nu göra det även där/här. En riktigt kul och lärorik provning. Två av de tre vinerna ligger i beställningssortimentet medan ovan nämnda Les Lauzeraies finns i ordinarie sortiment men som så kallad T2, vilket innebär att det måste beställas till vissa butiker. Här är de tre vinerna uppräknande i den ordningen jag tycker att ni ska prova dem: 1. Les Lauzeraies (lera/kalk). 2. Cuvée Tableau (sand). 3. Cuvée Royale (sten). Under förutsättning att vi talar om för området klassisk vinmakning – de tre vinerna i provningen är klassiskt gjorda – är vanligtvis det mest strukturerade vinet det som kommer från lera/kalk, det lättaste det som kommer från sandjordarna och det kraftfullaste det som kommer från stenmarken. Lycka till med provningen!
PS Några av er har försökt beställa vinerna ovan och fått till svar att de inte finns, trots att de finns i SB:s katalog, nu (25/07) ska detta problem vara åtgärdat och vinerna ska gå att beställa.
Jakten på den perfekta köttbiten har i sommar fört mig till Dalis stad, Cadaqués. En väldigt vacker stad, som tydligen är en av årets hetaste orter i Spanien. Nu var det inte därför jag åkte dit utan för att få lite lugn och ro och en bra köttbit. Ron hittade jag i områdets naturreservat och köttbiten återfanns på restaurang Cuatro. Således anbefalles härmed alla köttälskare att ta sig till Cadaqués, denna pärla på Costa Brava, och inmundiga köttbiten på Cuatro. Spanskt sommarvintips.
Enligt senaste numret av Allt om Vin, hör till årets bästa sommarviner de båda vinifierat-ikonerna Les Lauzeraies och Clotilde Davenne Bourgogne Blanc. Jag skulle vilja tillägga, att de inte bara tillhör de bästa sommarvinerna, utan också de bästa året- runt-vinerna.
När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.