Här är Måltidsakademiens motivering till varför den utsåg ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” till ”Årets bästa dryckesbok”: ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla.” Mer champagne!
Fick idag, med anledning av en artikel, en fråga om vilket mitt motto är. Jag svarade att det möjligen kan vara, att motton är synnerligen fåniga. Ja, det är ett synnerligen fånigt svar, men saken är den, att motton generellt sett måste vara mer eller mindre lögnaktiga och/eller patetiska. Till exempel: ”Vårt motto – Kundens bästa!”. Struntprat. Hellre en missnöjd kund och vinst, än en nöjd kund och förlust. Men det låter bra. ”Mitt motto – En sund själ i en sund kropp!”. Ja, vem har som motto ”En sjuk själ i en sjuk kropp”? ”Mitt motto – Behandla dina vänner som du själv vill bli behandlad!” Hm, plattityd någon? Och, om man nu vill ha det som motto, vad är det då för fel på ”Gyllene regeln”? ”Mitt motto – För Sverige, I tiden!”. Hm, vilken kung är, öppet, emot sitt land och ur tiden? Eller Quebecs valspråk, ”Je me souviens” (”jag minns”)… fast det vore det ganska fint att dra till med: ”Mitt motto – Jag minns!”. Ja, så där håller det på. Möjligen skulle det vara cool med ett motto i stil med nedlagda Jämtlands fältjägarregementes valspråk, ”För Sveriges ära, för Sveriges makt, över berg, över dal, skallar Jämtlands jakt!”. Dock kanske lite malplacé för en Västgöte som stått Livgardets dragoner närmast. Nej, om det blir en nästa gång drar jag nog till med: ”Mitt motto – Vino patria nostra!”. Rena dumheterna, förstås, men ganska vackert och en parafras av den franska Främlingslegionens intelligensbefriade motto ”Legio patria nostra” (”Legionen vårt fosterland”). Och, det är på latin.
”Årets Svenska Måltidslitteratur” prisas av Måltidsakademien imorgon på Nordiska Museet i Stockholm. Då får ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” pris som årets bästa ”dryckeslitteratur”. Om det skulle förhålla sig så osannolikt att Du ännu inte beställt Din bok väntar den på Dig här. Champagne!
Av en händelse bar det sig inte bättre än att vi häromdagen var några stycken som blev sittande med ett antal Carignan-pannor, vilka vi lade i djupa veck och, i förekommande fall, hällde i oss. Tanken var egentligen att vi skulle prova en del annat, och det gjorde vi också, som till exempel Monthélie 2007 från Domaine des Comtes Lafon (fantastisk!), Peraj Ha´abib 2005 från Capçanes (bra gjord i powerstil med en rejäl dos ny, fransk ek, som kanske dolde frukten lite väl mycket). Poulsard Vieille Vignes 2010 från Domaine André et Mireille Tissot i Arbois (bra i sin typiska Poulsard-stil, som, sannerligen, inte är envars dricka men en bra uppladdning för Carignan). Emellertid, nu skulle det handla om Carignan, var det sagt. Vad utmärker då Carignan? Ja, till att börja med behöver det inte handla om gamla stockar, vilket man får höra allt som oftast från sådana som upprepar vad andra har sagt utan att egentligen veta de heller. Lågt uttag är däremot ett måste. Enligt min mening utmärks ett druvtypiskt Carignan-vin av en doft med inslag av röda bär och en, mer eller mindre tydlig, anstrykning av svarta vinbär. Denna doft ska sedan matchas av en ivrig syra i smaken. På det hela taget ska näsan inbjuda till en slurk medan munnen ska be om en bit mat och när denna serveras ska smaken sitta som en smäck, naturligtvis under förutsättning att det inte är citronpaj eller något sådant man bullat upp med. Bortsett från ”La Chochotte ”, årgångarna 2009 och 2007, från Doris Mossé i Ventoux (båda bra och väldigt olika, vilket är naturligt då Doris arbetar efter biodynamiska principer och bejakar årgångsskillnaderna, båda unga men drickbara nu), dissekerade vi ett antal Carignan-viner som jag varit med och gjort: Carbase 2001 (från Château d´Esclans, fortsatt vitalt för att inte säga på topp nu, med åren mindre power och typiskt övermogen frukt – gjordes på druvor som gav 14,5 % – och rent av harmoniskt och runt sedan den typiska syran börjat klinga av), Wallin Confidential Carignan 2007 (från Château L´Arnaude, fortsatt mycket ungt och med en påtaglig upplevelse i doften av ”kom-och-ta-mig” och ett smått desperat rop, ”mat! mat!”, i smaken, för övrigt också gjort med druvor som gav 14,5 %), Domaine de Brescou Carignan 2007 (mer i samma anda som Doris viner, dvs druvtypiskt men inte alls så extrovert och kraftfullt som Arnaude-vinet och mer färdigt att dricka redan nu), Mazuelo de la Quinta cruz 2007 (så stängt och extremt mycket Mazuelo/Carignan det här vinet har varit… men nu börjar det ”komma runt” lite och om det får ytterligare ett år i vinkällaren lär det vara gott till en väl utvald köttbit, gjort på druvor som gav 12,5 %).
Är man det minsta intresserad av Patti Smith, Robert Mapplethorpe eller Andy Warhols och Hotel Chelseas New York ska man inte missa Patti Smiths bok ”Just kids”. Visst, hon har lätt att gräva ner sig i årsdagar, framförallt dödsdagar, och att (över)dramatisera, men hon har så otroligt mycket att berätta också och, som den poet hon är, gör hon det alltid på ett vackert sätt. Musik som anknyter till boken: Paths That Cross och About A Boy.
Dela “Patti Smith & Robert Mapplethorpe: Just Kids” på Twitter
Med anledning av att det idag är Europa-premiär för den senaste filmen om Tintin 
publicerar vinifierat.se en låt som vid det här laget är gott och väl 15 år gammal och som bland annat fanns, och rimligtvis fortfarande finns, med i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”.
The awake of Tintin
A/ Em
Tintin went to the New World
A/ Em
to find adventure
A/ Em
but he found life itself
A/ Em
and it was pitiful and (quite) scary
Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em
A/Em…
No more escaping for Tintin/ stucked in real life/ No more playing for Tintin/ stucked in pity and fear
Bm /Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em
A/Em…
Puzzled by his instincts/ Tintin searched for love/ Amazed that the woman (he found)/ was his mother
Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em
A/Em…
Weighed by awareness
He wanted peace and justice
Dm/C/Am//
To long stunted himself/ by keeping the trigger/ of his cells locked/ To long blinded/ by not wanting to see
A/Em…
Tintin propelled into motion/ what a beautiful sight/ If he can live through the first day/ what miracles can’t he do?
Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em
A/Em…
Listen to Mother Earth:/ Go then, life’s wonderful/ child, take on to your vision,/ and leave all else beside
Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em
A/Em…
Even if your heart attracts/ the general misery/ of the world:
Dm/ C/ Am//
Don’t cry/because/ that´s good/ Don’t cry/ just do something about it/ Don’t wait for it to come/ do something about it
Latin chorus: Dm/ C/ A#/ A
Avslutningsvis ett lättburet vin för Tintins äventyr.
Hur blev då årets skörd av Mazuelo De La Quinta Cruz? Jotack, den blev bra. Igen. De senaste veckorna har bjudit på varma dagar och svala nätter, vilket passat oss bra. En anekdot: pga rädsla för att uttaget skulle bli för lågt i ”Femte korsets vingård” i år skördade vi även Mazuelo från ett grannfält utanför Briones. Nu visade det sig att de druvorna inte behövdes för att fylla jäsningstanken och vi kommer istället att använda den delen av skörden som jämförelsematerial. Alkoholnivå på MDLVX brukar pendla mellan 12,5 och 13,5%, i år blev den 13,5%.
Fick en fråga om det här med natur- vs skruvkork och om vinet alls får syre via den sistnämnda. På det hela taget är detta, jag ber frågeställaren om ursäkt, en aning okunnigt (ja, det är förstås därför man frågar) och, faktiskt, oftast betydelselöst. Så här är det med syret: 1. En producent kan ge sitt vin syre före en buteljering, enklast sker detta genom att vinet flyttas från ett kärl till ett annat. 2. Vidare kan man i samband med buteljering av misstag få med eller medvetet se till att få med mer eller mindre syre i vinet/faskan. 3. Slutligen kan man välja att suga ut syret mellan vinet och flaskans topp, eller avstå från att göra det. 4. Med detta sagt är det ganska uppenbart att vinet kan få syre att ”leva och utvecklas på” oavsett förslutningen. 5. Många väljer att styra syret på det här viset och att sedan försöka försegla så syretätt som möjligt, t ex det ”gamla” sättet med naturkork och vax. 5. Använder man skruvkapsyl, eller för den delen glaskork, får man definitivt ingen kontakt mellan vätskan och förslutning under förutsättning att man lagrar vinet stående. Det är en fördel då naturkork, som i de flesta fall bör vara i kontakt med vinet för att torka långsammare, på sikt ger en liten doft och smak åt vinet. 6. Det finns olika kvaliteter av skruvkapsyl och de ger, i likhet med vissa syrefasta tankar, ibland upphov till reduktioner (alltså beror inte reduktionerna enbart på att det skulle vara alltför syrefattigt pga skruvkapsylen). 7. Även vin med skruvkapsyl utvecklas och mognar, men under förutsättning att buteljen lagras stående får man aldrig den där ”mognadstonen” som man ibland får av naturkorken i form av smak och doft av naturkorken, därför uppfattas skruvkapsylsviner ofta som fräschare över tid. 8. Många skruvkapsyler börjar läcka med tiden. Så ska man verkligen långtidslagra på skruvkapsyl behöver man lacka/vaxa även de topparna.
Rugby är nästan lika stort som fotboll här i Frankrike, ja, i södern rent av den största sporten. Det går alltså inte att bo här utan att dras in i den ovala läderkulans, för oss svenskar tämligen okända, värld. Rugby är en mer intressant och mer ärlig sport än kusinen fotboll därför, att spelarna inte piper så fort de får en skråma och de filmar sig definitivt inte till domslut, att rugby är ett mer taktiskt spel och ställer större krav på coacherna, att rugby är, tro det eller ej, ett skönare spel med en finess och en skirhet som fotbollen saknar. VM-finalen idag, mellan hemmafavoriterna All Blacks och Les Bleus, alltså Nya Zeeland och Frankrike, var en ren njutning. Ingen trodde väl på allvar att All Blacks, världens bästa lag nästan jämt, men som nästan aldrig lyckas vinna VM, skulle förlora den här gången, men Les Bleus spelade smart och med spelare som François Trinh-Duc och Thierry Dusautoir på planen finns det skäl även för nyzeeländarna att se upp med Frankrike. Det slutade 8-7 till hemmafavoriterna. En välförtjänt och efterlängtad trofé för All Blacks, all heder åt dem – de är verkligen världens bästa rugbylag. (Hade det här varit en fotbollsmatch hade bortalaget definitivt klagat en del på domaren, men nu är det rugby och då nöjer vi oss med att gratulera segraren (England fick ett försök bortdömt i förra VM-finalen, protesterade någon? nej, man menar på fullt allvar i den här sporten att ”domaren dömer”.))