För några veckor ordnades för tjugonde gången “Millésime Bio” i Sydfranska Montpellier. 1993 var det en, i all fall bland andra odlare, snudd på suspekt företeelse för de närmast sörjande. Nu är det ett mecka för den som vill ställa ut eller hitta viner gjorda efter vad som egentligen borde heta traditionella metoder, men som tillsvidare går under skumma beteckningar som ”ekologiskt” och ”biodynamiskt” eller rent av det mest häpnadsväckande, missvisande och nedsättande epitetet ”naturvin”. Vi, eller i vart fall jag, som var med redan för tjugo år sedan och hela tiden tyckt att den som gör vin efter traditionella metoder ska säga just det, menar att det är den som arbetar högintensivt och med systemiska produkter eller ohemula ersättningar som ska sätta ut det på sin etikett, inte tvärtom. Hursom, nu är ”eko-vinerna” sedan länge rumsrena och intresset ökar stadigt. I Frankrike har arealen för ekologiska viner nästan tredubblats de senaste fyra åren, från 22 509 Ha 2007 till 61 055 Ha 2011 och den utvecklingen fortsätter, i rasande takt. Lägg till detta alla ”uthålliga” vinbruk, samlade i termer och företeelser som ”Terra Vitis” och ”agriculture/lutte raisonnée” och nya lagar som tvingar, åtminstone den franske vinbonden, att besiktiga sin besprutningsutrustning och förbjuder alltfler bekämpningsmedel och tillsatser som historiskt förekommit. I ljuset av detta växer också fram ekologiska byar, som Correns, och ekologiska appellationer, som Cassis. Till fromma för konsumenten – som dock, det upphör aldrig vinifierat att påpeka, måste lägga till någon tia för att få korrekt producerade viner. En intressant detalj, med utgångspunkt från den debatt som pågår i svenska sociala medier om näthandel o d: enligt en undersökning gjord av magasinet ”Bio Lineaires” säljs i Frankrike eko-viner främst i ”ekologiska” butiker, men också till stor del på stormarknaderna och direkt hos producenten, så lite som mindre än en procent säljs via internet. En annan intressant undersökning, också från Bio Lineaires, visar att det som påverkar mest vid valet av ett eko-vin är smaken, därefter ursprunget och priset; ungefär var tredje eko-konsument väster vikt vid svavelhalten medan var fjärde tycker att druvan är viktig, däremot förefallet buteljens storlek ha mindre betydelse, viktig för blott fyra procent av de tillfrågade. Nog av, i år ställde cirka 700 producenter från jordklotets alla hörn ut och tusentals besökare dök upp, inte minst svenska importörer, som redan visar eller snart kommer att visa upp sina fynd via Systembolagets beställningssortiment, sin restaurangförsäljning och kanske via vinklubbar och näthandel.