Med 1842 års folkskolestadga följde en skyldighet för prästerskapet att uppmuntra inrättandet av sockenbibliotek. Syftet var att upprätthålla i skolan vunnen kunskap samt att främja vidare kunskapsspridning och utvecklingen av den enskilde medborgaren. 1868 fanns 1437 sockenbibliotek i vårt land. Efter första världskriget började så biblioteken på allvar ta plats i samhället, och det med ett uttalat stöd, också ekonomiskt, från samhället och den gemensamma kassan sprungen ur skatteintäkter.Förvisso fanns bibliotek också tidigare men det var då, i början av förra seklet, de tog steget ut till alla. Långt från de otillgängliga boksamlingarna i klostren och patriciervillorna. Nu fanns böckerna och bildningen där för alla. Medborgarna fick tillgång till kunskap på ett tidigare aldrig skådat vis och detta drev på samhällets utveckling och bidrog till grundadet av den nya välfärdsstaten med dess ökade rättvisa och frihet för de allra flesta, och vi såg medelklassen födas.Kort sagt är det få av oss, dagens medborgare, som kunnat ta oss dit vi nu är utan tillgång till goda skolor, bibliotek och annat som hjälpt oss bygga såväl oss själva som vår samtid och vårt samhälle. Obegripligt nog hotas nu allt detta. Biblioteken är utsatta för både nedskärningar och nedläggningar.Vid ett ytligt påseende utgörs hoten av klåfingriga och trångsynta politiker och räknenissar med ett inte helt välavvägt mått begåvning. Satt under luppen handlar det, som alltid, om trångsynta och naiva väljare. Kanske inte om dig och mig, men eventuellt och dessvärre om folk vi kanske känner, eller åtminstone känner till. Bekanta vi kan tala vett med, och politiker vi kan avstå från att rösta på. För vart tar allt det goda våra föräldrar byggde upp vägen om vi börjar montera ner den allmänna kunskapen? Vad händer om vi utlämnar vårt samhälle till den alltmer utbredda byfånementaliteten i de sociala medierna, dokusåporna och, till del, inom politiken?För att nu inte tala om biblioterapi. Alltså terapiformen där läsning av böcker och samtal kring dessa ligger i fokus, eller som terapi för den som ligger sjuk, eller för den som behöver hjälp med att bearbeta ett trauma av något slag. Hur bedriva biblioterapin på våra vårdinrättningar om böckerna inte finns där?Public library (eller ”Bibliotek” som boken heter på svenska) av Ali Smith handlar om bibliotekens betydelse för samhällets och medborgarnas utveckling de senaste cirka hundra åren. Vittnesmål från författare, kritiker och kreti och pleti varvas med noveller av Smith. Flera av vittnesmålen är rasande angrepp på idioterna som spar korvören på bekostnad av vår gemensamma samlade kunskapsmassa och mindre bemedlades möjlighet att förkovra sig i böcker, tidskrifter och allt annat som de moderna biblioteken erbjuder sina besökare.”That’s what public library means: something communal”, säger Kate Atkinsons dotter Helen Clyne och tillägger att det är en plats som är öppen och gratis för alla, och, skulle man kunna tillägga, fylld av upplevelser och kunskap för den som söker detta. Andra berättar om vad det lokala biblioteket, eller i förekommande fall skolbiblioteket, betydde för just dem när de växte upp, åter andra talar om sjukhusbibliotekets vikt. De många novellerna sprider understundom kunskap om författare som Katherine Mansfield och Olive Fraser eller är bara Ali Smith-bra som avslutande ”And so on”. Ja, det är en viktig bok och Ali Smith är alltid bra.
Etikettarkiv: byfånar
Förbud mot felvända V-tecken i TV
Med tanke på att inte ens Winston S Churchill inledningsvis hade vett att göra V-tecknet med handflatan framåt kan man möjligen ha ett visst överseende med alla förtappade som går omkring och tror sig göra ett V-tecken trots att de tecknar med handens översida vänd framåt varmed de de facto gör ett engelskt fuck off. V-tecknet som i likhet med så mycket annat inte hittades på av Churchill kom från Belgien och politikern Victor de Laveleye som i ett radiotal 1941 uppmanade sina landsmän att använda V-tecknet som en motståndssymbol. Varför ska då det bakvända V-tecknet förbjudas i TV? Jo, därför att alldeles bortsett från att vi som TV-tittare inte ska behöva utsättas för slika förolämpningar på bästa TV-tid, som mitt i V75 Direkt, vittnar detta om en avgrundsdjup okunskap som får teckenavsändaren att framstå i rena byfånedagern och ju färre byfånar vi har som springer omkring lösa i naturen desto bättre är det. Det som i dagarna fäst vinifierats uppmärksamheten på byfånarnas senaste dumhet är TV-reklamen för Rikstravet. Se på den och låt er uppröras var gång tjejen ger er ett dubbelfinger med sina färgade naglar och ett hånfullt leende. Förbud! Kitchig Victory.