En fördel med att inte ha läst en klassiker, eller att ha läst den för så länge sedan att man inte riktigt kommer ihåg den, eller kanske var det så länge sedan man läste den att man på gott och ont, helst gott, nu får en annan uppfattning om den, är att man har en förhoppningsvis storslagen bok att läsa (igen)! Hittade på årets bokrea – ja, det är ett tag sedan – F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby” och har nu läst den (igen).
Inser från första sidan att mina minnesbilder av romanen inte är textens utan består mest av de båda filmatiseringar jag sett. Lite vagt den modeikoniska versionen med Robert Redford och lite tydligare den mer nyliga med Leonardo di Caprio. Det är de två senaste filmatiseringarna. Enligt uppgift ska den bästa vara den första, en av stumfilmserans stora verk, från 1926 med Warner Baxter och Lois Wilson.
Slående vid genomläsningen är hur lika dagens dekadenta nöjesliv är 1920-talets – i alla fall när vi talar överklassens excesser – och hur frigjord ”flappern” var, alltså den där kvinnan med kort kjol och kort hår (låt vara att säkert många var frigjorda utan att se ut just som flappern, en slags frigjord motbild till suffragetten, som var mer rejält klädd och inte lika begiven på partajande och dekadens; gemensamt torde de haft att de inte kunde se annat än att kvinnan var jämställd med mannen och också skulle agera utifrån det faktumet). Med utgångspunkt från det är det förvånansvärt lite som hänt avseende jämställdheten de senaste 100 åren.
Att berättaren, Nick Carraway, dessutom får korksmakande vin understryker bara att mycket var då som nu, liksom att en av huvudpersonerna, och flera med honom, lockas av dunkla tankar om rasbiologi – tankar som författaren avfärdar, då boken skrevs 1925, som ”gamla förlegade idéer”. Idéer som ännu lever kvar och tycks gå mot en ny vår – 100 år senare.
Boken då? Jo, den är riktigt, riktigt bra. Ett välskrivet tidsdokument från en dekadent överklass i USA i allmänhet och på Long Island i synnerhet. Med tanke på hur modern den är, både i språk och tanke, bör den läsas av alla och stämma somliga till självrannsakan, och vi som har vissa ambitioner på det berättande området kan låta oss stämmas till en stunds eftertanke både här och där alltmedan den i grunden sorgliga historien om Jay Gatsby och alla de andra mer eller mindre osympatiska personerna rullar på mot det inte särskilt uppbyggliga slutet.
Den här utgåvan är översatt av Gösta Olzon och då, såvitt går att utröna, från 1946. Emellanåt märks det tydligt i språket. Om texten bedömdes rent krasst idag skulle säkert många gå loss med rödpennan på sina ställen. Men de här gammalmodiga eller kanske rent av högst medvetna försöken till modernitet i 40-talet är en extra krydda i den här utgåvan (bokförlaget Modernista).
Sist men inte minst, att Mr Gatsby bjuder Daisy Buchanan och Nick Carraway på Chartreuse gör honom kanske mer sympatisk än vad som var nödvändigt.