Det måste sägas att det bästa med att resa, alltså själva förflyttningen från en plats till en annan, är allt som det finns att reta upp sig på under resans gång. Detta må förvåna någon, men saken är den att irritationen gör att resan går, låt vara chimärt, lite fortare och att det retliga händelseförloppet fyller resenären med en slags hatkärlek eller möjligen ett av kväljning grumlat lyckorus.Så här: Hat mot och kväljning till följd av grannen på sittplatsen intill, som sitter där och utan skrupler eller ens några skammens rodnader på kinderna hostar äckligt, till exempel med öppen mun där tungan far fram mot underläppen medan hostningen pågår och hemska ljud kommer ur hostmonstrets slemmiga inre. Kärlek och lyckorus då den drabbade, stackarsstackars resenären tänker ut finurliga, långtgående och kännbara straff för grannplågan medan hen sitter där och i ögonvrån och fylld av skräck ser den där tungan fara fram i ständiga och bacillfuktiga hostattacker mot underläppen.Men vad göra när en resa förflyter smärtfritt?! Utan några som helst irriterande medresenärer – jo, idioten som ställde sig upp just som planet angjord hamn och rusade framåt i mittgången, en stolsrad innan det tog stopp, och idioterna som började ta ner sitt bagage från bagagehyllan och ställa det i den redan överfulla mittgången långt innan avstigningen ens påbörjats, ja jo, men allt det där hände mot slutet av resan och hjälpte föga som tankeföda under själva resan – eller idiotiska tillbud? Nej, det går ju inte. Resan blir lång, mycket längre än den behöver vara. Således kräver vi ett omedelbart förbud mot smärtfria resor!

Achoo! Sparksbonus. Sparks. Sist men inte minst Sparks. Och lite mer Sparks. Sparks. Sparks.Franz Ferdinand & Sparks. Sparks & Lil’ Beethoven.