Om vi utgår från att det mesta smakade skämt och unket förr i världen och att matförgiftning och odrickbart vin hörde till vardagen, då kan man fråga sig varför vi ska söka upp arkiverade och i förekommande fall antika smaker i vår mer upplysta och hygieniska tid. Detta hindrar inte somliga från att hoppa ur brallorna av upphetsning över en oxiderad och överdoserad och 100 år gammal champagne.
Nu ska man såklart hoppa ur brallan inför ett 100 år gammalt vin. Kanske särskilt om det lagrats på havets botten sedan 1907. Men därifrån är det långt till att vinet faktiskt också är en njutning. När sedan den som säljer vinet – det är långt ifrån gratis – menar att vinet är extra bra därför att det legat vid konstant temperatur och utan ljus (och får man förmoda stilla, alltså som i vilken välbyggd vinkällare som helst) och… i saltvatten… är vi kanske några stycken som börjar fundera över om det inte är så att kejsaren är ganska naken.
Läste en artikel i SvD häromdagen (3/4) om vrakletare som hittat och säljer svindyr skumpa världen runt. Tycker de här grabbarna är väl värda att tjäna en hacka på vinerna de bärgar. De arbetar hårt, satsar eget riskkapital och så vidare så vi önskar dem all framgång. Men när det kommer till säljargumenten är det uppenbart att det här riktar sig till nyrikingar som inget kan om vin. Det torde också vara en fördel om kunderna har dålig smak, rent av lider av anosmi, och kanske också är en aning enkla, som det brukar heta när man inte vill tala klarspråk.
Vad saltvattnet beträffar vore det intressant att få veta vad gott det tillför. Såvida säljargumentet inte är att det ger ”vinet en behaglig och smakförhöjande sälta så snart korken börjar läcka det allra minsta”. Och jo just det: vad kostar det? Tja, enligt artikeln sålde killarna tre flaskor till vrakpris på en bar i Singapore häromåret, reade bort dem för 1,3 mkr flaskan. Grattis säger vi till köparna och framförallt säljarna.