Idag ska vi tala om konvalescensmatlagning, alltså sådan matlagning som er utsände i de patetiska kockarnas ångande environger tvingats till då dennes bättre hälft till följd av en anatomisk uppdatering temporärt måste avstå kökets andliga, mentala och fysiska prövningar och utmaningar. Med andra ord är situationen ytterst prekär för hushållet och er ja-ni-vet-vem har tvingats ta på sig sin skinande rustning och rädda situationen. Detta har dock inte gått helt smärtfritt och det har framkommit en del nya rön som förtjänar att spridas på det att folket på Franzén och Aira och deras likar inte begår onödiga misstag i sitt dagliga värv, och nej, ni behöver inte tacka, tag bara lärdom för allas vårt bästa, och det gäller förstås även alla ni som understundom tvingas till ofrivillig kökstjänst.
Det vi alla lär oss idag är, att om en fryst påse pytt-i-panna värms i en stekpanna ska man inte lockas till vad man tror är förbättrande åtgärder, som, till exempel, att lägga i tärningar av fryst oxfilé i sista stund. Idén som sådan, tärnad oxfilé i en pytt-i-panna, är, om vi själva får säga det, genialisk och naturligtvis något som ni själva kan prova hemma, men!, allt handlar om tajming. Kort sagt: Lägg i tärningarna i god tid! Inte i sista stund. Empirisk forskning har visat att gästen inte, vi repeterar inte, uppskattar vad som, måste vi medge, kan upplevas som, låt oss säga, råstekta isbitar i en i övrigt varm pytt-i-panna.
PS När vi skriver ”en fryst påse pytt-i-panna” menar vi fryst pytt-i-panna som tagits ur sin påse och lagts i en stekpanna (påsen ska läggas i soporna, inte stekas)