En vecka, varje dag en kortnovell…
Jonas G:s död
Det är stor skillnad på gummi och gummi. För att nu inte tala om hur stor skillnad det kan vara på plast och plast. Inte alls samma sak. Och gummi och plast – vad har det över huvud taget gemensamt? Det är ju som att jämföra öst med väst eller nord med syd, eller som att jämföra en babianhanne med en undulathona eller varför inte en cykel med ett kastanjeträd. Med andra ord var det rimligt att hon inte hade en aning om vad han pratade om när han på nytt frågade: ”Är det här gummihandskar?”. ”Gummi? Hurdå?” svarade hon. Igen. Givetvis svarade hon det. Igen. Det var då han skrek det: ”Jamen för helvete jävla hagga du vet mycket väl vad jag pratar om!” Saliven skvätte ur munnen på honom, han, den obelevade. Små droppar träffade henne i ansiktet. På överläppen, ena kinden och, faktiskt, mitt på munnen. Hon sa det också: ”Vi har bestämt saliv på läpparna. Båda vi två. Tänk så det kan bli!” Det var då han liksom kröp ihop med överkroppen. Körde in axlarna under jackan. Satte fingrarna vid näsroten. Drog ihop pannan till en enda stor skrynkla. Böjde det runda huvudet framåt. Verkade uppgiven. Stora karln. ”Jamen, vad ska jag göra nu då?” funderade hon högt och kom på det: ”Gummi och plast är inte samma sak, förstår ni. Tänk om någon vill ha en gummianka. Till badkaret. Men istället får någon en plastanka! Va? Förstår ni?” sa hon och tittade ner på honom. Han stod ju lägre ner på grund av att hon befann sig bakom disken med allsköns skönhetsmedel och den var byggd så att den som stod där alltid skulle stå högre än kunden. Ger ett övertag. Och hon fortsatte: ”Men jag har en hårspray här. Titta bara!” Eftersom han var dum nog att titta upp när hon sa det, fick han duschen rakt in i ögonen. Han slog händerna för ögonen och ylade, jo ylade, som en stucken gris, på något sätt, samtidigt som han sjönk ner på knä. ”Men dumma, dumma människa!” utbrast hon då, ”Ni är ju för tokig! Glo rakt in i hårsprayduschen? Hallå, har ni hört något så dumt? Mannen här glodde rakt in i en dusch hårspray och nu ser han inget, haha, kom hit och hjälp mig att sparka på honom! Skynda på hör ni, man vet aldrig hur länge ett sådant dumhuvud överlever!” Och de kom från alla håll och kanter: NK-tanterna, med plasthandskarna i högsta hugg – alltid redo att ta hand om skumma, perversa typer som vill köpa gummigrejer och när de inte får det, dels därför att grejerna är av plast, dels därför att grejerna minsann inte ska användas i några perversa sammanhang, blir stökiga och oförskämda – och skrikandes ”Det finns alltid någon som vill bloda ner sig.”
– Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?
Dammet på golvet rördes upp när han stampade takten till en låt som fastnat i hans huvud. Det var åratal sedan han hörde den, eller för delen musik överhuvudtaget. Det var en enformig och käck sång om ingenting. Den tog stor plats där den gick på repeat i hans huvud. Golvet var kallt, och vinden jagade fram över det även då den stod stilla ute på slätten. Det enda ljus han hade var det som kom in genom springorna i väggarna och taket. Inte tillräckligt stora för att skänka utsikt men väl för att släppa in drag och damm, och lite ljus så länge det fanns en dager som kunde spilla över, in i hans värld.
blandningen, något som i sanningens namn många hoppar över då de på den moderna människans vis hellre köper en färdig krans. Annars är det inte så noga med klädseln. En del bär slips och kavaj, andra kortkort, åter andra joggingbyxor, ja, sådär som folk mest går klädda både till vardags och fest. Familjen Svordom firar alltid midsommar vid det gamla släkttorpet där en gång knekten Svordom bodde. Det ligger ensligt en bit in i skogen och med utsikt över ängar där vall förr odlades. Nu kämpar det öppna landskapet med sly och förfall om herraväldet över ängarna men fortfarande fylls ängen varje år av vackra fjärilar, småfåglar, nyckelpigor och allsköns naturens underverk.
Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.