Ron Howard tar i filmen Rush sig an F1-säsongen 1976 och rivaliteten mellan Niki Lauda och James Hunt. Hur dåligt kan det inte bli? Men det blir det inte. För F1-fantasten är den här filmen ett obligatorium. Ni andra kan gärna se den också – av lättförklarliga skäl lär ni inte tjusas på samma sätt av vare sig storyn eller det ni ser och hör, men det ni ser och hör och storyn i sig lär ändå vara tillräckligt för att ni ska tycka det här är okej eller rent av riktigt bra; välspelat och välgjort och, trots allt, en bra story.  Men som sagt för oss förtappade motorfantaster är det här mumma. Howard, hans skådespelare och övriga inblandade har fått till en rasande bra film, som, så klart, är något överdramatiserad, men inte för mycket, bara så pass att det blir lite mer nerv. Som grädde på moset framställs båda förarna som människor, det vill säga på gott och ont och båda blir, förmodligen helt rättvist, sympatiska och värdiga vinnare. Det enda en som var med på den tiden det begav sig skulle kunnat önska är lite mer om de övriga förarna. Fast vad gör det när allt är så autentiskt gjort att det inte lämnar något i övrigt att önska därvidlag? Nu ser vi fram emot en lika bra film om Ayrton Senna (en till) och sedan en om Jim Clark och en om… Rush – filmen. Rush – bandet. Mahogany Rush.