När vinifierat skrev om de dopade cyklisterna visste alla, utom, förstås, dem som på fullt allvar trodde att alla kontrollorgan, ledningen för Tour de France, journalisterna på L´Equipe och många, många andra var charlataner, avundsjuka på den förträfflige Mr Armstrongs framgångar, att även den sjufaldige Tous de France-vinnaren kört dopad. Hur skulle han

Memilföregångare

annars ha klarat av det han gjorde bland alla andra, bevisligen, dopade cyklister? Allvarligt talat. Visst, synd om sporten och dess supportrar, men antingen får man tillåta dopningen eller så ska alla hålla sig till reglerna som säger att dopning är förbjudet. Hur svårt kan det vara att se den självklarheten? Det vore nu på sin plats att Armstrong, denne dopade memil-projektil, ber alla han förolämpat å det grövsta, när han ljugit sig blå inför världens samlade media, om ursäkt. Hans uttalade Frankrike-hat har hela tiden varit – låt vara desperat – under all kritik och snudd på sinnessjukt. Med vetskapen om att ”Frankrike” hade rätt och talade sanning medan han, gaphals-memilen, ljög på som en annan Mühlegg, är hans agerande än uslare. Långt värre än tokfransen Mühlegg och fuskaren Marion Jones.