Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.bildSom sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).bildInnan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).bildEfter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).bildIngen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).bildOch efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).bild

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

bild

 

KoMaRa.