För snart 100 år sedan lanserade Château Mouton Rothschild märket Mouton Cadet. Ett blandvin gjort på inköpt råvara samtidigt som namnet fick och fortsatt får konsumenten att tro att den pimplar vin från det stora slottet. En briljant affärsidé som bland annat jag plagierade när jag lanserade ”Rabiega-vinerna”, eller ”r” som många kallade dem. Ett blandvin som såldes till ett drygt dussin länder och som nog fick mer än en konsument att tro att den drack vin från egendomen Domaine Rabiega (vars vin hette Clos Dière och var dyrast i Provence).

När vi startade bolaget ”Rabiega Négociant” med egen källare och verksamhet i Besse sur Issole, nära Brignoles, var vi mig veterligt en av väldigt få gårdar i området som arbetade på det viset. Idag är det annorlunda. Ett flertal egendomar, ofta med Château-namn, har tagit upp idén och har, precis som min verksamhet en gång i tiden, sin stora volym i handelshuset, och precis som med Rabiega och Mouton Cadet tror nog de flesta att de dricker slottsvin när de köper blandvinerna från ställen som Château de Berne (Grande Recolte), Château Minuty (M de Minuty), Château des Demoiselles (Cuvée Madame), Domaines Ott (by Ott) och Château d’Esclans (Whispering Angel). Vinnamn som svensken säkert känner igen och som gör stor succé i Sverige.

Finns det något negativt i det där? Njee, knappast. Möjligen drar sig en eller annan konsument för att köpa ett blandvin som inte kommer från slottet men på det stora hela taget gör det nog inte så stor skillnad. För egen del kan jag tycka att blandvinet i ett par fall till och med är bättre än gårdens egna viner, vilka understundom helt enkelt är obalanserade och/eller grova eftersom producenten tagit i så byxorna spruckit. De inköpta batcharna till blandvinerna väljs utifrån tydliga kravspecifikationer som garanterar en viss stil och kvalitet. Att de allt som oftast kantrar över i grape/citrus eller blodgrape som det brukar heta i Sverige är mer en vinmakar-häng upp hos den som i likhet med er utsände i de rosa producenternas vindlande labyrinter och återvändsgränder tröttnat på de jästdrivna aromerna och den stilen de ger. På det hela taget lär få ha liknande invändningar, snarare tvärtom, och vinerna brukar vara rena och oklanderliga.Vad gäller de där slotten har jag arbetat som vinmakare under nio år på ett av dem, Château d’Esclans. Är lika fascinerad var gång jag läser i svenska (och andra) artiklar att gårdens bästa fält växer på hög ”altitud” och att fältet heter Garrus. På min tid låg Château d’Esclans sisådär 60 m.ö.h. och gårdens högsta punkt kanske ytterligare ett tjugotal meter högre. Generöst tilltaget, låt säga 100 m.ö.h. Och Garrus var inget vidare rent kvalitetsmässigt. Däremot låg, och ligger, fältet med en fantastisk utsikt över övriga egendomen och ner mot Medelhavet. På sina håll står det att gårdens viner kommer från 80-åriga stockar. Bortsett från att stockarna varit 80 år ett tag nu – sedan 2006 närmare bestämt, det var då uppgiften först dök upp – så måste de ha åldrats snabbt sedan jag lämnade stället årsskiftet 2003/04. Med det sagt ska tilläggas att Château d’Esclans har en välskött odling och gör bra om än tokdyra viner – låt vara att nio av tio provare får spagetti och gelé i benen när de ska prova den dyraste varianten och inte kan tänka sig annat än att det är ett rosévin av utomjordisk kvalitet, på ett eller annat vis, med tanke på hur dyrt det är (vi gjorde också ett ekfatslagrat rosévin på grenache och viognier på Château d’Esclans, ”Rochêne” hette det, såldes på traditionell bordeauxflaska och kostade i gårdens butik motsvarande 65 francs, knappt 90 sek; kejsarens nya kläder följde med gratis s.a.s.).

Med andra ord, kära HR:are, ta allt med en stor nypa salt när det kommer till rosévinerna och deras storytelling. Mycket stämmer inte, eller är i vart fall inte exakt som man kanske kan förledas att tro. Å andra sidan har ni inte mycket för att gå omkring och sura över det, och är vinerna rena och snygga så varför inte? Gillar ni vinet i fråga: drick det!

Primus!