Vissa viner, viner som görs för att ha en inbyggd utvecklingspotential, alltså inte bara lagringspotential, alltså viner som lever och frodas, sådana viner, går en eller flera gånger in i en tunnel. En självutnämnd lustigkurre och tönt till rubriksättare skulle kunna tala om viner med tunnelseende. Men vad är nu detta? Jo, det innebär att vinet genomgår olika faser i sitt liv. Aromer kommer till och aromer försvinner i en långsamt pågående bildningsroman fast på riktigt och för vin.
Den som föredrar enkla och publikfriande viner behöver inte bry sig. Sådana viner är inte gjorda för att utvecklas och de är alldeles för enkla till sin konstruktion för att ovan nämnda kroniska metamorfoser ska infinna sig. De ska drickas per omgående och utan något yvande och eftertanke. Samma sak gäller de kraftfulla powervinerna; de är inte heller gjorde med någon finess och de saknar den medfödda förmågan till förändring och utveckling. De här vinerna ska bara vara mycket, vilket de vanligtvis också är då det är det som är powervinets raison d’être. 
För egen del tycker jag att vinmakeriets essens är att få skapa viner med utvecklingspotential. Till del därför att det är den största utmaningen, till del därför att sådana viner lever med en under så lång tid; de utvecklas ända in i döden, och varje gång man öppnar en pava väntar en ny upplevelse, en ny sida av denna lilla skapelse: är vinet inne i en tidig trotsålder, eller tonåren, har det lagt sig till ro, och är det i så fall bara tillfälligt, en liten kronblomare på kökssoffan… och så plötsligt, ibland, prickar man bull’s eye och inser att det är nu, just nu, som det här i ständig rörelse satta vinet befinner sig på sitt livs höjdpunkt och vilken lycka att då få vara vid dess sida.
Anledningen till ovanstående smått introverta och obehagligt småtöntiga men också högst sanna utgjutelse är, att jag precis provat Domaine Rabiega rouge 2020, cirka två och en halv månad efter buteljeringen. Det här vinet var i samband med tappningen tokdrivet av frukt och hade en knappt skönjbar ryggrad av ekburen stabilitet. Nu är det mitt i en tunnel. Frukten är knappt skönjbar, istället dominerar den där ekburna ryggraden. Är då vinet märkt av fatlagringen? Nej, det är inte så det fungerar. Om ett vin är märkt av eken på det viset kommer det alltid att vara det. I det här fallet är det en påverkan som framförallt märks i… tunnlarna.
Mitt råd till den som skaffat en pava eller två av Domaine Rabiega rouge 2020 (nr 52260, 159kr), eller tänker göra det: Öppna inte förrän fram i september. Då kommer vinet vara ute ur tunneln. Men därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Min bedömning är att vinet kommer tunnla ett par gånger till de närmaste två åren. Så den som vill vara hundra på att tunnlandet är över och att vinet befinner sig i en mer förutsägbar och harmonisk fas, ska helst inte börja öppna sina flaskor förrän sommaren, eller rent av hösten, 2023.
PS Kommer det en ny Clos Dière också, på samma nivå som fordom? Har fått frågan från så många håll. Ja, det kommer en ny Clos Dière, gjord av mig på årgången 2020, den som väntar på något gott… återkommer i frågan, kan dock säga att allt ser oförskämt bra ut så här långt.