Poänglösa vinpoäng 2.0 & Belly

Så hur ska man kunna bedöma vinerna om man inte använder poäng? Tja, egentligen är det väldigt enkelt. Man bedömer bara vinet som en bok eller en operaföreställning – å andra sidan kan man hävda att man borde använda poäng när man bedömer opera: föreställningen är prisvärd på en plats för 300 sek men inte på en plats för 1000 sek, medan den allmänna kvaliteten på föreställningen får 85 poäng av 100 (eller omvänt: operan är prisvärd på en plats för 1000 sek, men inte på en plats för 300 sek, och föreställningen får 95 poäng av 100). Om vi nu tänker oss vinkritik utan poäng så är det, som sagt, väldigt enkelt. Men, och det är ett viktigt men, det blir mindre rubrikmässigt och mindre säljande journalistisk. Kanske mynnar allt detta ut i, att vi ganska snart kommer att se seriösa, yngre bloggare och tidningsmedarbetare som i ord beskriver och bedömer vinerna eller så berättar de bara en historia och rekommenderar ett vin, medan de tidningar, bloggare och andra som är beroende av rubriker och snabbtext fortsätter med sina poängsystem och skalor mellan ej prisvärt och fynd. Belly.

Poänglösa vinpoäng?

Sedan Robert Parkers 100-poängsystem för 30 år sedan slog igenom bedöms allt som oftast vin enligt denna skala. Ibland uppstår en diskussion om huruvida det kunde vara lika bra att, som anteparker, arbeta med skalor upp till 20 eller tio. Mer sällan diskuteras huruvida det är obsolet att bedöma vin i poängskalor. Nu har emellertid ett gäng amerikanska ungdomar fått nog och går till storms mot det som de ser som en gammal, ängslig generations sätt att finna trygghet i sitt vinnörderi, där det varit viktigare att vara rätt än att faktiskt tycka om vinet och våga ha en egen åsikt. Rätt eller fel. Här kan ni läsa mer: Score Revolution.