Tryffel & triss i Vintage Port

Publicerat 2012-01-23 av Lars Torstenson

Svara

Vinvännen Göran i Cannes, som ni säkert saknat lika mycket som min gom, hörde äntligen av sig igen. ”Kom över på en bit mat, vet jag”, sa han och visst gjorde vi det och vi hann knappt innanför dörren vi satt där med en magnum Grande Année 1990 och låtsades att vi dricker sådant varje dag, varför vi lite slött sa något i stil med ”hustypisk, tydligt 1990… vad kan det bli annat än yppigt och fluffigt?, mogen, nej men, den är väl okej” (åh, den var såå god, perfekt att dra i sig nu!). Så fick vi mat, bland annat en köttbit som kunnat aspirera på att vara ”köttbitarnas Köttbit” om den serverats på en krog, och lite blandade bordeauxer till det, vilka vi alla förnöjsamt drog i oss, men ändå inte riktigt kunde njuta av eftersom vi såg att Vinvännen Göran i Cannes laddat upp med stilton och tre vintage på ett sideboard! Således kastade vi i oss maten och undslapp oss sedan ett ”ja, det var bra med lite bukfylla, men nu skulle allt lite ost sitta fint” och när Vinvännen Göran i Cannes då sa ”en sån tur då att vi har lite ost, och så har jag förberett lite port till det”, stod vi snart, innan han hunnit tala till punkt, vid sideboardet och jämförde Fonseca 85 med Taylor´s 83 och Warre´s 77. Alla tre utmärkta och hustypiska (jag inlät mig här, för att försöka släta över det faktum att jag, ganska brutalt och utan att ägna tuggandets grundprinciper något större utrymme i samband med det nyss genomförda matintaget, kastat i mig köttbiten, den av Vinvännen Göran i Cannes egenhändigt inhandlade färska tryffeln, potatisen och det andra, i en liten diskussion om de olika husstilarna och det slutade i konsensus kring de paralleller man kan dra mellan Taylor´s och Château Lafite, alltså det där eleganta, lite veka) och hyggligt utvecklade, med undantag för Fonsecan som var purung, vilket jag dock aktade mig för att säga till Vinvännen Göran i Cannes. Till honom sa jag istället, bekymrat, ”den här måste du nog dricka upp inom två år, men jag tycker den är okej så du behöver inte dra dig för att servera den när vi ses igen”. Man kan tro att det är farligt att säga sådant där till Vinvännen Göran i Cannes, men han är dels så snäll att han inte förstår sig på machiavelliskt lagda hjärnor, dels läser han inte vinifierat.se. Klart det är synd att dricka upp Fonseca 85 redan nu – den är fruktansvärt bra! och skrämmande ung: en milstolpe i Vintage Port-historien – men hellre det än att några framtida läckergommar, som kanske, hemska tanke, är barn nu, ska få njuta av den, eller, ändå värre, att några andra vänner skulle få njuta av den om tio år då den i alla fall kommer att vara lite mer drickfärdig än idag.

Colheita & Cohiba

Publicerat 2011-12-25 av Lars Torstenson

Svara

Väl medveten om att det inte fanns någon Vintage Port kvar i förrådet, lät jag svågern inspektera utrymmet i fråga. Något upprörd, eftersom han helt korrekt misstänkte att jag gömt undan all Vintage för att slippa julbjuda, grymtade han något om ”utan Vintage, ingen Jul”. Just som jag stod där och uppskattade segerns söta smak i gommen, hörde jag, som kom det direkt från Elm Street, ”men Lars, du har ju en Colheita där, fungerar inte det?”. Hustrun! Henne hade jag glömt, och nu stod hon där och gav sin bror dåliga idéer. Självklart rök 88:an från Barros. Huruvida den var bra eller inte gick inte att avgöra därför att jag tände strax en Cohiba Esplendido och bolmade på så mycket jag kunde så att ingen av oss kunde njuta av Colheitan. Min förklaring till detta huvudlösa tilltag, att tända en överdimensionerad kuban som inte alls fungerande ihop med vinet, var ”utan Cohiba, ingen Colheita”.

Warre´s Vintage Port 1975

Publicerat 2009-12-25 av Lars Torstenson

Svara

Av olika skäl kom jag tidigt i kontakt med de bästa portvinerna. Inte så mycket tawny, men väl vintage. Som vinproselyt upptäckte jag att flera vänner och släktingar hade en massa värstingar från det magiska vintagedecenniet 1960 i sina 1980-talskällare. Självklart lismade, intrigerade och stövelslickade jag till dess inte en endaste droppe 60-tal återstod.

Sedan träffade jag min lättledde svåger. Han gillade också port, visade det sig, och, han hade en massa vintage i källaren. Således dröjde det inte länge förrän vi började det idoga arbetet med att se till att hans vintage inte oxiderade, vilket jag som vinexpert kunde tala om för honom kunde bli fallet om han inte satte lite fart.

Detta utmärkta arrangemang fungerade fram till dess min svåger med lätt sorgsen blick en jul undslapp sig ”I år får jag nog gå på 80-talarna, är inte det lite ungt?”. Detta var på 1990-talet, vilket gav honom rätt i sak, men det viktiga, och hemska, var att även min hustru hörde hans ynkliga och förrädiska kvidanden. Hon sa ”Men Lars, vi (vi?) har ju en massa gammal vintage i källaren!”.

Komna till 2009 kan jag nu konstatera att ”vi” inte alls har en massa vintage kvar och i år var det dags för den sista 75:an. Lika mediokra som de flesta Bordeauxerna varit från 1975, lika bra har Vintage Porterna varit. Ifjor (som skåningen säger och jag tycker om att säga för att visa att jag bott i Skåne och kan det här med svenska dialekter) gick en Taylor´s och den var lika hustypisk som alla andra vintage från 1975 varit. I år var det alltså dags för inte bara den sista 75:an utan också den sista Warre´s – de tidigare buteljerna hade varit minst sagt utmärkta.

Hur var då den här buteljen, undrar ni förstås spänt. Ja, jag vet inte. När jag drog den fortfarande fulländade korken ur buteljen tårades mina ögon så till den milda grad att min givmilda hustru fick servera vinet (”Usch, vad du är barnslig…”) och när jag skulle dofta på vinet tog sig inte en enda arom genom de av moddig sorg blockerade näsborrarna. Smaken var en enorm besvikelse eftersom allt jag kunde känna i min sorgliga skepnad och ändå värre tillstånd var alkoholbeska och – ångor. Lika bittert och ång(est)fyllt som jag själv i denna stund.

Det som förmörkat mitt julfirande i lika hög grad som att sista Warre´s Vintage Port 1975 gick åt igår, är de ord som i skrivande stund fortfarande ringer i mina öron och som kom från svågern och andra släktingar, vilka muntert undslapp sådant som ”bästa 75:an hittills”, ”vilken av 60-talarna slår det här?”, ”sjukt bra”, ”löjligt vital”, ”som den växer med lite luft!” samt utlåtanden i stil med hur det brukar låta ur sådana som inte kan ett smack om vin ”lite surt, va?”, ”Ja, och beskt, usch”, ”nej., det här får gå i vasken”, eller ändå värre ”ja men, det här var ju gott, fast det är inte lika bra som Chill out”.