Mazuela de la Quinta Cruz och Miguel Merino

Sommaren 1988 skickades jag runt för att lära mig göra vin, jag hade ett år på mig för att ta över vinmakandet på Domaine Rabiega som jag då just blivit chef för (och där jag blev kvar till 2005). Bland många andra träffade jag då Miguel Merino. Han visade mig bl a den då nya forskningstationen för vin i Navarra, men viktigare var att han gav mig VIP-behandling på ferian i Pamplona . Klart vi blev vänner.

Några år senare började Miguel sakta bygga upp sin egen bodega i Briones, mellan Logrono och Haro, alldeles intill där man senare byggt det stora vinmuseet (väl värt inte bara ett besök utan också en avstickare) och när jag började på heltid som vinmakarkonsult 2005 började vi spåna kring ett joint venture. För mig var det självklart att vi skulle försöka oss på att göra en bra Mazuelo i Rioja. Dels därför att ingen direkt försökt på allvar, dels därför att jag är stormförtjust i Mazuelo/Carignan och har arbetat så pass mycket med den genom åren (tex Château d´Esclans Carbase som var 100 % Carignan).

Sagt och gjort. Årgången 2005 gick åt skogen (samma sak hände f ö med första årgången av Carbase, 1995…); det hade aldrig hänt med en Cab – vinvärldens Volvo-druva (för att nu ingen ska missförstå: jag tycker Volvo är helt ok och avser här bilarnas driftsäkerhet).
Årgången 2006 gick det desto bättre. Vi tar druvorna till det här vinet från en vingård som heter Quinta Cruz, femte korset, för den ligger vid det femte korset längs en pilgrimsväg och heter så sedan urminnes tider. Lika länge (kanske en liten överdrift) har Pedro, hans far och farfar ägt marken. Pedro, som nu är 80, minns när farfar planterade stockarna vi nu använder för vårt vin, och han sköter allt precis som farfar gjorde. Jag var väl något fundersam kring huruvida han skulle låta oss göra en liten vendange vert (klippa bort druvor före skörden), men han tog det. Faktum är att han bjöd hem oss på korv och hans eget hemgjorda vin den dagen och även om vinet hade sina begränsningar så var korven kanon.

Och i övrigt, tja, inga hemligheter. Det är som alltid druvorna som gör vinet. Produktionen 2006 blev liten, det blev bara cirka 1500 buteljer sedan Miguel och jag underkänt flera av de fat vi testade för vinet. Miguel ville också göra en liten kvantitet ifall vinet skulle floppa, ”Mazuelo från Rioja…?”. Men nej, någon flopp blev det inte. Faktum är att jag aldrig haft så omedelbara framgångar med ett lite dyrare vin som (Miguel och) jag haft med Mazuelo de la Quinta cruz. Bara någon månad efter att vinet släppts till försäljning gav Sobremesa det 94 poäng. Något som placerar vinet på Topp 20 i Spanien under 2008. När vi nyligen släppte årgång nummer 2, alltså 2007, blev det på stört ”Red wine of the month” i Decanter (Steven Spurrier) . Och så vidare.

Varför utsätter jag nu de eventuella läsare som jag kan ha på den här nya bloggen för denna långa drapa? Ja, främst därför att den blev mycket längre än jag tänkt (och jag tänker inte döda några darlings), för det jag tänkte skriva var att jag nu sätter mig i bilen och kör till flygplatsen. Om några timmar är jag i Rioja och där ska Miguel och jag välja ut faten för 2008 Mazuelo de la Quinta Cruz.

PS Är någon intresserad av att prova årgång 2006 av vinet, fanns det häromdagen enligt SB:s hemsida 10 buteljer kvar på Hansacompagniet i Malmö och en eller två flaskor på någon av butikerna i Stockholm, Regeringsgatan kanske.

4 svar på ”Mazuela de la Quinta Cruz och Miguel Merino

  1. Anders, kul att du gillar Mazuelo de la Quinta Cruz och kul att Gustibus har några pavor i säkert förvar.

    Har varit hos Miguel Merino(Padre och Hijo samt Santiago Perez Padre och Hijo – det är praktiskt att mina partners i Rioja alla har samma namn, i alla fall far och son… Perez – familjen är f ö den som äger och sköter vingården Quinta Cruz) i veckan och då också provat våra tre årgångar. Så här tycker jag i dagsläget:

    2006: Strålande. Utmärkt att dricka idag, men den kan förstås ligga länge till. Den har stor lagringspotential om än inte mycket mer att ge, varför jag betraktar utvecklingspotentialen som begränsad.

    2007: Mazuelo/Carignan har en förmåga som få druvor att vandra mellan ”röd” och ”mörk” frukt. 2006 är ett typiskt ”mörk–frukt–år” avseende Mazuelo de la Quinta Cruz. 2007 är ett typiskt ”röd-frukt-år”. Det här kan man förstås irritera sig på och som vinmakare kan man faktiskt baxa druvan in mot mitten på den linje som löper mellan rött och mörkt. Om man nu vill det förstås. Jag tycker inte att man ska göra det, eftersom det förtar glädjen med årgångar och jag är övertygad om att vi måste ha vissa viner i vinvärlden som tillåts vara så här svårlästa och knepiga att ”dricka vid rätt tillfälle”. Om inte annat så är det det som sätter färg (!) på vertikalprovningarna.

    Således: 2007 är ett ”rött” år och vi har inte gjort något för att minska den effekten. Snarare tvärtom. Detta gör att den som går direkt från 06:an till 07:an kan uppleva stilskillnaden som lite brutal. Från mörkt och mysigt till rött och ganska skrikigt. Har man inte provat 06:an kan man å andra sidan slås av den komplexitet, stringenta frukt och renhet (hittar inget annat ord) som 07:an visar upp.

    Jag tycker att du ska prova 07:an så snart tillfälle ges, men sedan ska du lägga undan den mellan två och tio år. Komplexiteten kommer att öka för varje år samtidigt som det där ”skrikiga” rundas av. Här talar vi både lagrings- och utvecklingspotential.

    2008: Bäst hittills. Ligger, naturligt (alltså utan att vi styrt den dit), någonstans mellan de båda ovan. Således mycket av den mörka frukten men samtidigt mer stringens och struktur än i 2006. Behöver i dagsläget ett halvt till ett år för att bredda sig lite efter blend och buteljering. Kommer nog att vara mycket trevlig att dricka om två år (kanske redan ett år), varefter utvecklingspotentialen till stor del är nådd (däremot fortsatt stor lagringspotential). Å andra sidan dricker jag mer än gärna det här vinet redan nu.

  2. Anders, kul att du gillar Mazuelo de la Quinta Cruz och kul att Gustibus har några pavor i säkert förvar.

    Har varit hos Miguel Merino(Padre och Hijo samt Santiago Perez Padre och Hijo – det är praktiskt att mina partners i Rioja alla har samma namn, i alla fall far och son… Perez – familjen är f ö den som äger och sköter vingården Quinta Cruz) i veckan och då också provat våra tre årgångar. Så här tycker jag i dagsläget:

    2006: Strålande. Utmärkt att dricka idag, men den kan förstås ligga länge till. Den har stor lagringspotential om än inte mycket mer att ge, varför jag betraktar utvecklingspotentialen som begränsad.

    2007: Mazuelo/Carignan har en förmåga som få druvor att vandra mellan ”röd” och ”mörk” frukt. 2006 är ett typiskt ”mörk–frukt–år” avseende Mazuelo de la Quinta Cruz. 2007 är ett typiskt ”röd-frukt-år”. Det här kan man förstås irritera sig på och som vinmakare kan man faktiskt baxa druvan in mot mitten på den linje som löper mellan rött och mörkt. Om man nu vill det förstås. Jag tycker inte att man ska göra det, eftersom det förtar glädjen med årgångar och jag är övertygad om att vi måste ha vissa viner i vinvärlden som tillåts vara så här svårlästa och knepiga att ”dricka vid rätt tillfälle”. Om inte annat så är det det som sätter färg (!) på vertikalprovningarna.

    Således: 2007 är ett ”rött” år och vi har inte gjort något för att minska den effekten. Snarare tvärtom. Detta gör att den som går direkt från 06:an till 07:an kan uppleva stilskillnaden som lite brutal. Från mörkt och mysigt till rött och ganska skrikigt. Har man inte provat 06:an kan man å andra sidan slås av den komplexitet, stringenta frukt och renhet (hittar inget annat ord) som 07:an visar upp.

    Jag tycker att du ska prova 07:an så snart tillfälle ges, men sedan ska du lägga undan den mellan två och tio år. Komplexiteten kommer att öka för varje år samtidigt som det där ”skrikiga” rundas av. Här talar vi både lagrings- och utvecklingspotential.

    2008: Bäst hittills. Ligger, naturligt (alltså utan att vi styrt den dit), någonstans mellan de båda ovan. Således mycket av den mörka frukten men samtidigt mer stringens och struktur än i 2006. Behöver i dagsläget ett halvt till ett år för att bredda sig lite efter blend och buteljering. Kommer nog att vara mycket trevlig att dricka om två år (kanske redan ett år), varefter utvecklingspotentialen till stor del är nådd (däremot fortsatt stor lagringspotential). Å andra sidan dricker jag mer än gärna det här vinet redan nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.