År 1998 bjöds jag av någon outgrundlig anledning med på en fransk ”vinstudieresa” till Chile. Kanske hade de franska myndigheterna kollat mina militära betyg (utmärkta, ska ni veta) och utifrån dem gjort bedömningen att jag är att lita på i kampen mellan det goda och det onda.
Övriga resenärer var, liksom jag själv på den tiden, vinproducenter. Vårt uppdrag var att se och notera för att sedan lämna en liten rapport efter resan. En av de övriga vinproducenterna var Daniel Coulon från Chateauneuf-du-Pape-gården Domaine de Beaurenard. Bortsett från att han såg ut som om någon just klippt ut honom ur ett Asterix-album stod det snart klart att han hade ganska bra koll på läget oavsett om vi talade vingård eller vinkällare.
Några år senare var jag förbi Beaurenard för att hälsa på Daniel och hans bror Frédéric. Lite småpinsamt var att jag, medan jag verkligen gillade deras vita viner, upplevde alla rödviner som överekade och jag var inte ett dugg förvånad över att Parker noterat dem skamligt högt. För att inte vara en gris köpte jag dock även lite rött av bröderna.
Sedan gick det som det brukade gå för mina viner på den här tiden: jag la dem i en av mina vinkällare och där uppslukades de snart av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen. I alla fall de röda. De vita slank ner i strupen som en oljad blixt.
När jag för några månader sedan likt prinsen i Törnrosa högg mig fram genom kaosets törnen, in till det som var min samlade, mossbelupna vinförmögenhet, hittade jag även lite Beaurenard, både standardvinet Beaurenard och toppvinet Boisrenard. Det sistnämnda var så kraftigt ekat på sin tid att jag inte vågat sätta sågen i det ännu, men häromdagen var det dags för en Beaurenard 1998 att dissekeras.
Vilken utveckling! Visserligen hade jag inga höga förväntningar, men vinet har utvecklats på ett remarkabelt sätt och det är rätt och slätt urgott. Fortfarande ungt efter elva år i glömskans tomrum, uppvisade det en underbar balans, en väl avvägd och väl integrerad ek som på det mest harmoniska vis beblandade sig med allsköns frukter och en markant touch av Grenache i högform. Jag är oerhört imponerad och ångrar djupt att jag tyckte att Daniel förvisso var trevlig och kunde låta som om han visste något men förmodligen var värdelös i övrigt.