Rieussec 1999

Det här vinet hade inte legat och blivit belupet av glömskans mossa, oåtkomligt bland kaosets törnen. Nej, det hade inte försvunnit, som så mycket annat, i mina misskötta vinkällare; det här vinet hade istället misskötts i sig självt: det hade legat flera år, gissningsvis sju år, i ett vinställ i mitt kök. Ett vinställ som f ö står på behagligt avstånd från spisen så vinerna slipper frysa på vintern.

Således uppvisade vinet en mognadens bärnstensrodnad när det nu blev dags att korka och hälla upp. Eller rodnad och rodnad: det såg klart övermoget ut. Eftersom jag tänkte att vinet säkert var kass, tog jag med det som gå-bort-gåva till en middag i torsdags.

De som kunde lite om vin tyckte att det var ju en gentil gåva (även om de tittade lite konfunderat, och möjligen med ett uns avsmak, mellan etikettens årgång, vinets färg och mig). De som inget kunde om vin gick på mitt tugg om att Yquem kan slänga sig i väggen och sådant (”när färgen börjar anta den här bruna tonen, det är då det är som bäst”). Jag var hjälte. För en stund, därför att rätt som det var fick värden, den opålitliga ormen, för sig att servera vinet till efterrätten, som var en slags mango-hallon-crumble.

Nej, det går inte ihop och gjorde det inte heller. Å andra sidan måste jag säga att Rieussecen hade klarat min långvariga misshandel på bästa vis. Det fanns en sådan där liten murken underton och obalans, som fellagrade viner brukar ha (provencalska kök brukar toppa runt 30 + på sommaren) men på det hela taget var vinet utmärkt. Moget förstås och gott. Och helt fel till efterrätten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *