Brettanomyces & Reeperbahn

Tänk vad ofta vi i vinvärlden inte vet vad vi pratar om. Men pratar det gör vi. Och det är ganska skönt.

I gårdagens inlägg (post? varför då?) nämnde jag Brettanomyces och det är väl ändå inte sant vad mycket lustigheter det skrivits om ”Brett” (kärt barn har många namn). Luktar det verkligen ”mus” (inte närmare definierat än så) och ”Brett” (inte närmare definierat än så – å andra sidan förefaller det rimligt att ”Brett” luktar ”Brett”)? Och vad är ”Brett” och vad är i själva verket gamla korkar och fat och orena vinkällare (de båda sistnämnda är förvisso i sig bra på att främja Brettanomyces-variationernas utveckling)?

Uppenbarligen kan man olika uppfatta substanserna som jästen Brettanomyces (det finns mer än en variant) kan ge upphov till och exakt hur de tar sig uttryck beror på vilken Brettanomyces-variant vi talar om, hur vinet tillverkats och lagrats och inte minst vilka andra aromer de omger sig med. I grunden kan ”Brett” resultera i – mitt kemiska språk är okunnigt och franskt så ni får ordna egen översättning till svenska – 4-éthyl-phénol (stalldoft), 4-éthyl-gaiacol (kryddnejlika) och 4-éthyl-catéchol (kamferolja).

Att ”Brett” ofta sätts i samband med både det ena och det andra och t ex förhöjd halt av flyktig syra och vinäger är nog inte fel, men beror sannolikt på en i grunden ganska taskig vinifiering och ett hygienisk tänkande som lämnar mycket i övrigt att önska.

Smalt om Brett
Brett om Brett
Brett
Brett Anderson
Reeperbahn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *