Det var inte alls meningen, men jag hetsades av de andras medhavda viner och framförallt av de typiska argentinare som hamnat på bordet. Somligt vi bearbetat under Nyårsaftonens eftermiddag och förkväll var utomordentligt bra, inte minst alla skumporna som vi försökte bräcka varandra med och som jag inte ens orkar namndroppa här. Och så fanns där, som sagt, lite typiska argentinare. Alltså viner med otroligt fin näsa, okej smak vid första påseendet men ack så felextraherat och skitigt beskt när man tänkte lite mer noga på saken.

Att 90 procent av de argentinska (och i förekommande fall inhyrda amerikanska) vinmakarna tror att det är okej med den där sktibeskan innebär inte att vi som konsumenter behöver acceptera den. Dessvärre verkar en stor del av de tränade vinprovarna inte riktigt ha koll på den. Jag tycker det är ungefär som att inte känna kork: det gör absolut ingenting så länge konsumenten är lycklig, men det är alltid trist med korkade konsumenter som inte förstår sitt eget bästa.

Hursomhelst så stod där lite argentinare på bordet. Bland annat ditställda av svågern som varit på jobb i Argentina och inte följt mina råd utan trott att han kunde köpa med sig vad som helst bara det var dyrt och expediten i vinbutiken sa att det var bra.

Det som nu hände var, att flera av dem som satt runt bordet på ett lika ignorant som positivt vis började oja sig över de här halvtaskiga argentinarna och till slut fick jag nog och gjorde något som jag bittert ångrar idag: jag gick och hämtade min sista Vistalba Corte A 2004 och dängde den i bordet med ett rytande: ”Här! Det här är ett bra argentinsk vin! Era skitviner kan slänga sig i väggen eller åtminstone i vasken!”

Självklart var detta ett både pinsamt och patetiskt uppträdande, men än värre blev det när den samlade församlingen snabbt slog upp min sista Vistalba Corte A 2004, skrek ”Wow!”, ”Vilket vin!”, ”Ja, nu förstår jag vad du menar! Häll ut skitbeskan!” och utan att jag hann reagera tömde buteljen .

Med andra ord vet jag inte hur Vistalba Corte A 2004 var den här gången, men alla de gånger jag tidigare provat vinet har det varit fulländat i sin vinmakning med en otroligt vacker balans mellan kraft och elegans, mellan frukt och ek, mellan traditionell och modern vinmakning och när den där skitbeskan i eftersmakens sista skjuts (eller redan före det…) förstör så många andra nästan utomordentliga argentinare så uppvisar Vistalba Corte A blott renhet och snyggt hantverk.

Enligt mina gäster var Vistalba Corte A 2004 precis sådant även på Nyårsafton 2009.