Två halvtorra tyskar & en hemsk påskalunch

Tänkte överraska med vad jag i en stund av utebliven eftertanke tyckte var den perfekta aperitifen i samband med en Påsklunch: ett par halvtorra tyskar. Hade helt glömt bort att de halvtorra tyskarna numer ligger i Okända pavans hörn tillsammans med andra (nakna) buteljer som dränkts och oklädda och okända dragits upp ur det ofrivilliga plurret.

Således infann sig frågan vad det egentligen var jag skulle bjuda mina gäster på. Problemet var framförallt att gästerna redan stod redo och väntade på att jag skulle återkomma från källaren med min utlovade påsköverraskning, varför det var försent att slå vinet på karaff och smälla ihop en bra story, något som jag allt som oftast gör (särskilt när jag bjuder på undermåliga viner).

Jag tog med mig två pavor. En grön Mosel och en brun Rhen. Helt säkert från perioden 1980-1986. Högst sannolikt Riesling (köpte bara Riesling på 80-talet). Öppnade båda. Av den bruna flaskans kork framgick att det var en Rheingau. Jahaja. Plötsligt kände jag mig som en av de där som förr, på just 1980-talet, innan jag flyttade till Frankrike, brukade komma fram till mig för att berätta att de druckit ett så fantastiskt vin, fast de glömt bort vad det var (”Lars! Jag drack ett så himla bra vin förra veckan, det måste du prova, det är jättebra, ett rött vin, från Spanien tror jag, var i alla fall jättebra till lamm, vet du som arbetar på AB Vin-& Spritcentralen vad det är för vin?”).

Efter en kort stunds funderande bestämde jag mig att bara servera vinet. Som väntat började snart alla oja sig över vilket fantastiskt vin de fått i glaset och det var minsann inget de fick varje dag och en så speciell doft och… och då kunde jag klippa av med att man aldrig ska underskatta en gammal halvtorr tysk, vilket alla tyckte var putslustigt och så var det inte mer med den saken.

Men sedan hände något förskräckligt. Något som i ett, ja ett slags overkligt diminutiv rörelseschema, förvandlade min heta Rhenpotatis, som jag för övrigt skött så framgångsrikt och förtjänstfullt, till ett välfärdsproblem. Just som jag skulle klämma till med Moselpannan, som jag provat av i förväg (klart jag tog en snabbsniff innan jag skänkte första vinet…) och väntat med eftersom den var fullständigt lysande och som jag visste skulle nocka gästerna, skrek hustrun att maten var klar och att vi skulle sätta oss till bords m-e-d-d-e-t-s-a-m-m-a (”jag menar g-e-n-a-s-t, Lars” och så den där blicken ”du ska inte förstöra den här måltiden också med ditt vin, vi äter nu medan det är v-a-r-m-t”) och hur bra Moselpannan nu än var så smakade den lätt avslaget efter sill, ägg, nubbe och allt annat som hör Påskbordet till. Och lika bra var det för jag blev matförgiftad (fast hustrun som efter många år i restaurangbranschen kan det här med matförgiftning påstår att det måste ha varit något jag ätit på morgonen eller än mer sannolikt dagen innan för så snabbt kan man inte bli matförgiftad, men det spelar nu inte så stor roll för den som blivit matförgiftad, kan jag meddela).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.