Har vinets medalj en baksida?

Skälet till att någon anordnar en tävling för vin är att tjäna pengar. Det kan förstås även handla om att promota en viss typ av vin eller, i undantagsfall, vin i största allmänhet. Inget ont i något av detta, men viktigt att ha klart för sig. Skälet till att producenterna betalar, ofta förhållandevis stora, pengar för att delta med sina viner är att medaljerna säljer vinerna. Bra marknadsföring helt enkelt. Hur bra, förstår man när man vet att vinnarna i tävlingarna måste betala alla ”medalj-etiketter” för flaskorna med ändå mer pengar, vilket gör totalkostnaden per medalj betydande (ibland får man även betala extra för att få ett diplom som visar att man vunnit en medalj).

Det där låter kanske inte så kul, men vi i branschen är alla med på det. Jag ligger bakom viner som vunnit över 300 medaljer sedan 1990 och det är inte så att de medaljerna bara trillat på mig. Varje vin insänt till en tävling har en kostnad och merparten av de vinnande vinerna kostar ytterligare, som den redan fattat som fattade vad jag skrev i första stycket. Men, de här pengarna får man igen med råge. Media skriver ofta om medaljerade producenter och viner och kunder, på plats i vinkällaren eller mer på distans (importörer och inköpare för restauranger och vinbutiker), gillar medaljer.

Det som ni konsumenter dock måste lära er är att värdera de olika medaljerna. Vissa – som Vinalies (ambulerande/Paris), Vinalies International (ambulerande/Paris), Séléction Mondial (Montreal) och Challenge International (Bordeaux) – är högt rankade bland producenterna, andra – Sial/Concours Agricole (Paris), International Wine Challenge (London), International Wine and Spirits Challenge (London) och Challenge Mondial (Bryssel) – är högt rankade bland konsumenterna (medaljerna ger ”vill ha”- eller åtminstone trygghets – känsla), och några är inte så högt rankade av någon.

Med Domaine de Brescou har jag vunnit flera medaljer de senaste åren, bland annat i Vinalies-tävlingarna (arrangeras av franska respektive internationella önologföreningarna), men vi har också fått medalj i ”Syrah du Monde” (förra året), som säger sig kora världens bästa Syrah-vin varje år. Inte illa, eller hur? Eller nja. Alltså medaljen är vi glada för och visst är det en viss kvalitetsgaranti för kunden, men kan man ta ”Syrah du Monde” på fullt allvar när den säger att den varje år utser världens bästa Syrah? Inte då. Kolla bara in årets prislista. Inga dåliga viner, men var är Guigals cru-viner, La Chapelle och så vidare och så vidare.

Och med Château L´Arnaude har jag de senaste två åren bland annat vunnit guld i Sial/Concours Agricole (Paris) med vinerna Château L´Arnaude rouge 2007 respektive 2008 (årgången 2006 som finns i BS fick f ö brons i Paris för tre år sedan). För mig personligen smäller inte det lika högt som ett guld i Vinalies eller Vinalies International (Château L´Arnaude, vill jag påpeka för att inte framstå som en sopa, har även vunnit medaljer där de senaste åren), men för den här franska producenten är det klart bättre att få ett guld i Sial/Concours Agricole eftersom ingen medalj i Frankrike säljer bättre än ett guld i Sial/Concours Agricole.

Slutligen: ta inte de mer lokala tävlingarna/medaljerna på för stort allvar. Ibland är de seriösa och gör ett bra kvalitetsurval, ibland är det humbug och kanske snarare ett uttryck för att producenten själv satt i juryn och kände igen sin flaska på formen eller annat särskilt kännemärke som gör att producenten känner igen vinet även om flaskan är maskerad (vilket den inte alltid är…).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *