Krim är dubbelgångarnas och lookalikarnas Mecka. Minns tolken, Mischa Billings syster. Igår visade det sig att Bo Dockered , eller hans dubblett, är chef för städ på Simferopols flygplats.
Vintips: Ungdomlig, fruktig doft med inslag av päron, gula äpplen och mandel. Torr, ungdomlig, fruktig smak med inslag av päron, grapefruktskal och mandel. Serveras vid cirka 8°C till lättare rätter av fisk eller som sällskapsvin
Mellanlandade i Kiev på vägen till Simferopol. Efter 40 minuter i passkontrollen, visade det sig vid bagagebandet att min väska inte fanns på plats. Dock gjorde Aerosvits markpersonal ett utmärkt arbete och lyckades efter en halvtimme spåra väskan till ”bagagerummet”. Ganska snart efter detta kom en väldigt irriterad man dragandes med min väska, gav mig den och sa ”brown, not black”. Jag tror faktiskt att jag kommer att ligga vaken en stund i natt och fundera på vad i hela världen han menade med det.
Det är förvisso sant att nedslaget i Stockholm och frossan med Vinakademien var ett steg på vägen mot Ukraina och som för att påminna mig om detta bar en av frossans deltagare en snörad variant av den ukrainska vittoffeln. Mycket ovanlig företeelse i Sverige, måste jag säga, och i Ukraina betydligt mindre vanlig än den snörlösa varianten.
Lunch med Svenska Vinakademien kan i den bästa av världar innebära ett och annat godis. Idag tryckte vi utan att skämma i oss (allt på magnum,): 2002 Pierre Pieters ”L´Esprit” (frisk, fräsch doft, ungt, bra frukt, angenämt, fin, lång eftersmak med inslag av jäst), 1996 Laurent Perrier (typisk 96:a, typisk LP, frisk, mineral, utmärkt), 1964 Moët & Chandon (provade den senaste för drygt tio år sedan, då var den strålande, idag är den fortsatt mycket bra, mogen förstås, men absolut inte övermogen, torr), 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos Clotilde Davenne (typiskt ung GC med lite ylle, bra, bred, generös frukt, halvvägs kommen, bra nu, bra om fem år, mjuk, fyllig, finess, bra syra, mineral, kalk, lång, ren, frisk, imponerande eftersmak, suverän – ja jag är inblandad i det här vinet), 2000 Meursault J.F. Coche-Dury (från Johan Björklunds Bourgogneserie, viss mognad, mycket chardonnay, mycket Meursault, integerard ek, bra balans, viss fetma, oerhört snygg och ren eftersmak med ton av Meursault), 1985 Paleo (Cab. franc sades det, men etiketten visste bättre, hela 85 % Cab sauv samt lite Cab franc och Sangiovese, mogen, 22 månader på ek, vilket kanske var 12 för mycket, men å andra sidan sin samtids basrecept för tuffingar från Bolgheri, lite uttorkad, har varit bättre), 1997 Grans Muralles (Torres vin på mindre kända och inte så ofta använda druvsorter, tämligen utvecklat och lite trött, kanske var en del av druvstockarna väl unga när vinet gjordes?, borde vara bättre), 1988 Mouton-Rothschild (mycket cab, mycket Pauillac, en hel del Mouton, på Bordeaux-vis väl integrerad ek och frukt, bra, ren smak, mycket lätt touch av flyktig syra (positivt här), kunde haft lite mer frukt, men god och ett bra matvin), 1970 Fieuzal (mogen, klassisk Bordeaux, med ålderns rätt lite uttorkad och tunn, ungefär som man kunde förvänta sig och hoppas), 1937 Baron de Pichon-Longueville (vågar sätta en peng på att det här vinet varit fräscht på nosen om det lagrats stående med en glaskork, nu är doften istället lite murken av den långa kontakten med korken, smaken däremot är förvånansvärt fräsch, bra syra, ren, bra eftersmak, gissningsvis enligt tidens tradition chaptaliserat och det slår mig att ett sådant vin – syrligt och långlivat så det sjunger om det – vore omöjligt att marknadsföra idag, hursomhelst imponerande trots den murkna doften och det säger jag inte bara för att reta er som aldrig får prova vin från 30-talet, fast lite därför också), 1982 Palmer (som jag försökt gilla Palmer…, inte minst med tanke på gentlemannen Peter Sichel, men hittills är det bara 61:an som fått mig att bli utom mig av lycka, den här 82:an är oförlöst och frågan är när den befinner sig mellan oförlöst och ”borde ha druckit igår”? kanske är det som någon undslapp sig så att ”Palmer är svårfångad”), 1995 Tertre Roteboeuf (en nyhet för mig, riktigt bra, mogen doft, väl integrerad ek, bra frukt, ren och frisk doft, välgjort, bra balans, snyggt, mycket gott, mycket bra), 1976 Moulin Touchais (torråret 1976, provade det här vinet senast för cirka 15 år sedan, då var det bedrövligt, obalanserat och hemskt, nu är det fantastiskt, ett av de bästa Moulin Touchais jag provat: enormt stor och kraftfull doft med inslag av vanilj, honung och persika, mycket vital, bra smak, helt ok syra (76…), komplext), 1976 Rayne Vigneau (mycket Sauternes, mogen, komplex, också bra).
Imorse, i Stockholm, steg jag ut på staden iförd vita byxor och blå kavaj med röd näsduk i fickan och till detta en rödvit skjorta med vit krage. Noterade snart att jag idag var den enda personen i huvudstaden, man som kvinna, klädd i vita byxor. Fick i ögonvrån syn på mig själv i ett skyltfönster. Påmindes om att jag lämnat hotellet med nytvättat, blött, bakåtkammat hår och jag slogs av insikten att jag, trots att byxorna var vita och inte röda, såg ut som en stekare. Detta noterade även en stekare som jag lite senare mötte på trottoaren. Han tittade noga på mig för att se vem av hans polare jag var. Någon halvtimme senare hände samma sak: en mötande stekare studerade mig och funderade. Då drog jag till med ett ”Tjena!” varpå han svarade ”Nä men tje-na!”. Och så gick vi vidare åt våra respektive håll.
På tal om konkurrensutsatt kaffe: har ni också fått er serverade historier om unika kaffe-luktande kloner av Pinotage och om speciella delar av vingården, ”blocs”, som skänker vinerna en doft och smak av choklad? Utmärkta koncept, tycker jag. Och, förstås, lögnaktiga. Vilket inte hindrar att man kan tycka om vinerna. Eller inte. Hur som så är det ingen match att göra sådana här viner: vinvärldens muzak. Här får ni, kära vinifieratläsare, ett par gratisrecept:
Kaffevin: 1. Tag en must eller ett vin med den koncentration som priset kräver. 2. (Jäs och) Tillsätt ekstavar av typen ”high mocca”. 3. Låt dra. 4. Klart.
Chokladvin: 1. Tag en must eller ett vin med den koncentration som priset kräver. 2. (Jäs och) Tillsätt ekstavar av typen ”high chocolate”. 3. Låt dra. 4. Klart.
Slutligen, om du är sommelier: Du har närmast en skyldighet att inte berätta detta för dina gäster. Vill gästen tro – och det vill den säkert – på snarvel så ska den få snarvel. På krogen går sannolikt en nöjd kund alltid före sanningen. Åtminstone har jag alltid uppskattat de, oftast övertygande framförda, historier jag fått mig serverade tillsammans med vinet, även om dessa understundom uppenbarligen varit lögnaktiga, för vem, handen på hjärtat, älskar inte historier om vingårdshörn som ger speciella dofter eller eremitiska vinbönder som ligger gömda i diket medan man går och knackar dörr.
Ibland vill Systembolaget ”konkurrensutsätta” produkter. Om detta beror på krav från EU eller om det är en egen idé vet jag inte. Helt okej är det dock inte alltid. Just nu finns en offert ute för ett vin som direkt utmanar succén Café Culture (som, är det bäst att tillägga, jag inte har något som helst med att göra). Skälet till att jag är skeptisk är att oavsett vad vi tycker om Café Culture så är det ett vin och ett koncept som någon framgångsrikt tänkt fram och producerat och – efter en egen insats av kunnande, arbete, pengar och tid – gjort till en succé. Så till den milda grad för övrigt att flera vinskribenter och sommelierer på fullt allvar förklarat att vinet görs på en speciell ”kaffe-klon” av Pinotage (wow! det är en av de bästa, lögnaktiga storytelling-historier jag både hört och, inte minst, sett lyckas). När nu ett sådant här förvisso extremt stajlat vin ”konkurrensutsätts” är det alltså fritt fram för alla copy cats och andra halvdana vinmakare och producenter att profitera på originalet. Lika trist som när man hör någon annans musik lysa igenom i en meningslös hit.
I inlägget om skörden i Languedoc nämner jag att ett par fält med unga stockar ”stängt av sig själva” till följd av torkan. Vad menas med detta, kan man kanske undra? Jo, vinrankan är en överlevare och gör vad den kan för att klara de rådande omständigheterna. När det blir för torrt slutar den helt sonika producera frukt och koncentrerar sig på överlevnad. Detta kan leda till att druvorna lämnas åt sitt öde, halvt mogna.
Vintips: ”Ungdomlig, mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av persika, ananas, smörkola och vanilj; torrt, mycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av tropisk frukt, vanilj, smörkola, nötter och citrus.”
Ett knippe glada New York-bor & David Bowie förgyller vår fredag.
Det här året är inte helt olikt 2009: mycket regn under våren och försommaren, sedan torrt och varmt. Ifjor stack mognaden iväg i en rasande fart. I år verkar det gå mer sansat till. På Domaine de Brescou har vi kört in Grenache (mycket små druvor, dessutom mycket coulure i år = liten skörd), Pinot noir del 1 (ovanligt uppblåsta druvor = stor skörd; Pinot noir del 1 används för rosévinet ”Fleur d´Été”), Chardonnay del 1 och Viognier del 1 (vi skördar i två omgångar för bevarad fräschör och bästa balans i vinet, båda mycket lovande, normala kvantiteter eller något större). F ö ser allt bra ut förutom något fält med unga stockar där rankorna stängt av sig, p g a torkan.
Måste erkänna att jag dessvärre bara hinner läsa svensk vinpress sporadiskt. Desto trevligare då när jag idag fick ett ex av senaste Allt om vin i min hand. Tre viner från Terrific Wines (som jag är inblandad i) hade provats och samtliga fick högsta betyget. Normalt hänvisar jag inte till sådana här bedömningar, men just i det här fallet handlar det om viner som står mitt hjärta nära, varför jag gärna vill nämna dem här och ett ”Bästa köp!” känns då som en bra ursäkt. De tre är ny årgång av eko-pionjären tillika utmärkta Fasoli Gino Soave Borgoletto (för löjliga 69 sek) samt två viner från Aubert Vignobles, d v s två röda Bordeauxer av utmärkt virke och märke, i det här fallet 2007 Château Saint-Antoine (för blott 89 sek!) och 2007 Fleur Saint-Antoine (lika tokbillig den, blott 120 sek).