Château Mouton-Rothschild 1993

Inget gör så gott för matlusten som en liten matförgiftning. Plötsligt finns det massor av plats i magen och man kan ge sig hän på ett vis som annars inte är möjligt. När det igår vankades skomakarlåda i huset begav jag mig därför ut på jakt i den miserabla vinkällaren, där jag började pyssla i ”okända pavans hörn”. Efter en stund fann jag en butelj med spridda rester av en etikett, från vilka man med viss möda kunde uttyda, tyckte jag i alla fall, 93. Den fortsatt intakta kapsylen indikerade att det då borde vara en Château Mouton-Rothschild 1993, vilket det också visade sig vara när jag drog korken. Mitt i prick för en gångs skull! Bull´s eye! Nja, Hustrun lät sig i-n-t-e roas av dessa mina glädjerop, utstötta i samma stund som korken gick att dechiffrera; hon satt redan vid bordet och såg sur ut och med den där ”maten- är-kall-nu-igen-Lars”-blicken uttrycksfullt instansad i ansiktet. Vinet var mycket ursprungstypiskt med ganska stor och komplex doft, med, för mina i det avseendet aldrig på Mouton särskilt högt ställda förväntningar, mycket frukt, och till det snyggt integrerad ek, inslag av stall eller brett om man så vill eller, som jag vill, klassisk bordeaux (alltså lång tid på en mix av nya och i det här fallet, ”stall/brett”, framförallt använda fat), mjuk smak med ovanligt fin frukt (året…), lång, ren eftersmak med tydligt inslag av ek. Gott. Mycket bra. Mycket vitalt. Mycket opassande till kall skomakarlåda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.