Måste erkänna att jag slarvat med den här, min första upplaga av Glöggernas Glögg. Först lät jag en fransman smaka av den – okej det räknas inte med fransmän som provar glögg, men volymen minskade lik förbannat – och sedan hade jag för lite glögg för att kunna lagra
den på ett klokt vis och då la jag den i kökshyllan, vilket, förstås, inte gjorde saken bättre. Efter ett par års kökslagring i Provence är Gustibus Finglögg 2.0 2009 brunsvart i färgen; doften är, trots allt, förvånansvärt bra med inslag av kardemumma, kanel och färskt sågspån som lagts i rödvin, en släng av Karlssons klister går emellertid inte att komma förbi; smaken domineras av klistertuben och en surhet som inte kan kallas frisk syra. På det hela taget börjar Gustibus Finglögg 2.0 2009 rasa ihop, men, med en stor portion ångerfylld melankoli, tvingas jag inse att det är jag som tagit livet av den. Helt i onödan. Men mest är jag på trött på fransmannen, som hade mage att tacka ja när jag undrade om han ville prova den unika glöggen och som för övrigt kommer på middag ikväll och frågan är om han då inte ska få Gustibus Finglöägg 2.0 som aperitif medan vi andra njuter en skumpa.