Drummeln blandar ofta ihop civilisation med flathet och dumhet.
Drummelns flata dumhet
Svara
Månadsarkiv: januari 2012
Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959
Ytligt sett förefaller Spritfabrikören och Spritfabrikörskan vara ungefär så normala som spritmänniskor i bästa fall kan vara. Till exempel hade de till Nyårsafton 2011 med sig den egenhändigt producerade Alberts Brännvin, som visade sig vara en riktigt bra vodka, med ett synnerligen positivt och smakrikt Wyborowa-drag parat med finess och väl avvägd rondör – tveklöst är Spritfabrikörskan, som skapat drycken, en fingom
av Guds nåde. Dock kan man inte låta bli att fundera över hur ångorna i en spritfabrik påverkar människor. Varför, till exempel, hade Spritfabrikören med sig en 59:a till Nyårsfirandet, då det enda man med säkerhet vet är, att antingen kommer Barndomsvännen och jag att dricka upp allt i Förberedelserummet, eller så kommer givaren att tvingas se hur ett gäng giriga gommar slukar drycken på nolltid utan andra syften än att se till så att de andra inget får? Och varför, frågar man sig, försöker inte Spritfabrikörskan stoppa honom när han får sådana där idéer? Hur som helst kan vi som hann få i oss något av vinet innan det glupskt slöks av församlingen meddela, att det var helt fantastiskt! Gamla tyskar är snudd på oslagbara. I det här fallet tror vi oss veta att det var en Riesling, men något sådant gick inte att uttyda av etiketten och om någon vinifierat.se-hangaround vet varför det stod både ”Kabinet” och ”Spätlese” och, för den delen, ”Naturrein” på etiketten får den personen gärna träda fram och sprida ljus över detta, för oss ovetande, stora mysterium.
Nyårsvinfrossan 2011: Nyårsafton
Med förevändningen och självlögnen att konsumentupplysa, vill jag här och nu berätta vad jag, och inte ni, hinkade kopiösa mängder av på Nyårsafton 2011: Ernest Ropeneau Brut (överdoserad budgetskumpa, som hade kunnat vara bra), Palmer & Co (pålitlig tolvslagsdricka), Guy Charlemagne Brut Nature (syrafast stål i blanc de blancsform, gott), Bollinger Grande Année 2002 (hustypisk stil, överraskande mognad för att vara 02, bra), 
Piper-Heidsick (underskattat bubbel som med ett par års hemmalagring utvecklas positivt, bra fräschör och spänst), Egly-Ourier (viss mognad, pinotig, gick bra vid midnatt), Mumm 2002 (bra år, fortsatt ung, bra), Abraxas (Robert Sinskey) 2008 (personligt, komplext, gästerna var 50/50 för/emot Abraxas som färskhummervin), Clotilde Davenne Chablis 2010 (vad säger man? bättre hummervin blir det bara om man köper Clotildes Grand Cru… strålande), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (oekad, ren Chardonnay i sin prydo), Puligny-Montrachet ”Les Garennes” 1er Cru (Dupard Ainé) 1985 (mogen, fantastisk Bourgogne med lätt botrytisanstrykning, inte bäst till hummern, men bäst i vitvinstestet), Huttenheimer Engelmannsberg Spätlese 1959 (se kommande inlägg), Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 (ung, stram, bra, ska lagras något år till), Rust en Vrede 2003 (bra för att vara sydafrikan, sparrisburksnäsa), Pequeno Joao (Malhadinha) 2008 (strålande, ung, sjungande Alentejo-frukt), Perez Cruz Cot ”Limited Edition” 2009 (elegant för att vara Chile, höghöjdsfriska, snygg balans och mycket frukt), Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009 (lillasyskon till nyss nämnda, i samma friska stil som Chile kan vara stolt över), Vina Collado 2009 (gästerna lärde mig att det här vinet heter ”kålla då!” på Västkusten, nu gör det inget så länge de, eftersom jag inte bara gjort vinet utan också tjänar pengar på det, köper litervis Collado, som faktiskt fungerade även till en oxfilé med diverse tillbehör som något konstigt mos och annat), Domaine Mas du Bouquet 2007 (oxid, kvällens karaffvin), Muga Reserva 2006 (pålitligt, bra, snyggt), Alpha Zeta Amarone 2008 (här finns allt och inget hänger ihop), Bem Bi Bre (Dominio de Tares) 2006 (cool, bra balans mellan rejäl frukt och ny, fransk ek, behövde sin köttbit och fick det), Torre Muga 2006 (perfektion från Rioja!), Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007 (Thea´s Vineyard fortsatt slut på Systembolaget – kommer enligt uppgift in igen om en vecka – så lillasyskonet fick rycka in även på Nyårsaftonen och det skämde som vanligt inte ut sig, mycket gott, om än inget bra val till oxfilé).
Nyårsvinfrossan 2011: Förspelet
Först dök bara någon enstaka gäst upp i ”förberedelserummet” där jag hålls med de vinflaskor som senare, eventuellt, ska serveras gästerna.
Men snart stod a-l-l-a gästerna och trängdes runt mig där jag försökte öppna dagens vinare. ”Varför står ni här allihop?!” utbrast jag till slut smått desperat. Själva poängen med att jag förbereder vinerna i min ensamhet är ju att jag ska kunna välja ut vilka viner jag ska gömma för de andra. Svaret kom som ett dråpslag: ”vi har alla läst din blogg!”. Med andra ord är det snart slut på den här bloggen och framförallt dess uppriktiga ton. (F ö har det, eftersom alla hade koll på vilka viner som komma skulle, aldrig varit så svårt att lura de andra som i år. Men jag lyckades. Bland annat genom att 1 ställa ut lite blandade flaskor på bordet 2 försiktigt smyga upp en karaff vid min plats och 3 så snart Hustrun ropade ”Lars har en karaff – ta den!” utbrista ”neeej!” och ge ifrån min karaffen och 4 vänta tills alla fyllt sina glas med karaffvinet och då slänga fram en Torre Muga och fylla mitt glas till bredden. Karaffvinet? Kvällens enda oxiderade flaska (se kommande inlägg).)
Château Haut Brion 1989
I stort är det inget fel på Barndomsvännen. Tvärtom är han naiv, har dåligt omdöme och är en ändå sämre människokännare. Detta får honom att år
efter år kommer släpandes med en massa dunderviner till min enkla lya i Sverige. I år hade han till Dagen före Nyår bland annat med sig en Château Haut Brion 1989. Till saken hör att jag när jag, till och från, läste i Bordeaux, vid ett flertal tillfällen provade det här vinet då det befann sig i sin trävagga. Magiskt vin, tyckte inte bara vi studenter utan också vår lärare och folket på slottet. Sedan dess har jag dessvärre inte haft tillfälle att följa upp mina tidiga iakttagelser av vinet ifråga. Med andra ord blev jag alldeles till mig när Barndomsvännen med välvilja och naivitet lysande ur ögonen dök upp med flaskan i sin hand. ”Men du,” sa jag och låtsades vara ointresserad, ”du gillar ju inte Haut-Brion?” ”Nej,” svarade han och började trots det förväntansfullt öppna buteljen. Så snart han gjort detta och hällt upp lite vin i ett glas slet jag åt mig glaset, stack näsan i det, höll på att gå i däck, men samlade mig snabbt och sa ”nja, den här halvmesyren lär inte omvända dig till en Haut-Brion-vän”. Nu gick han inte på den enkla. Även han insåg att H-B 89 väl matchar klassiker som H-B 1904, 1953 och 1959 (såå bra!). Å andra sidan är vi inte vänner för inte: självklart bar vi inte ut den här flaskan till stora köksbordet där de andra satt och dissekerade alla de övriga vinerna i provningen. I alla fall inte förrän Hustrun, misstänksam som hon är, dök upp i ”föreberedelserummet” och, lätt irriterat och med ett tonfall av ”hur gamla är ni egentligen”, sa ”ni står väl inte här och gömmer vin för oss igen?”.
Nyårsvinfrossauppladdning: Bourgeuil 1969 mm
-
Efter Clos Dière-provningen övergick vi så till en diverseprovning, där bland annat följande viner dissekerades för er skull: Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007 (vitt på Pinot noir, gjorde succé, riktigt bra med väl
sammansatt frukt och ek och med en egen personlighet som inte är svår att ta till sig, hamnar lätt i skymundan för gårdens röda viner, förtjänar mer uppmärksamhet), Gewurztraminer SGN (Muré) 1989 (l-y-s-a-n-d-e!, elegant, nedtonad, snygg Gewurz, väl avvägd syra-sötma, ett litet mästerverk och en stor njutning), Clotilde Davenne Saint-Bris 2009 (visst, beställningssortimentets mest prisvärda Sauvignon blanc, oerhört snygg, god, vältrimmad och användbar), Clotilde Davenne Chablis 2010 (nya årgången, om möjligt snäppet upp från 2009, som för någon månad sedan utsågs till ”Folkets vin 2011”), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (lika bra som alltid och bättre och bättre ju mer ålder den får), Bourgeuil (Lamé-Delille-Boucard) 1969 (dessvärre övermogen, men snyggt död), Château Haut-Brion 1989 (separat inlägg kommer), Malhadinha 2008 (ung, snygg, ren, sjungande Alentejo-frukt), Bel´Vila Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (fortsatt lite ung, men bra uttryck för Syrah från Red Mountain), Six Vineyards Pinot noir (Lemelson) 2007 (börjar öppna sig nu, snygg, mumsig Pinot från Oregon), Guy Charlemagne Brut Nature (ett stålbad för mesen, en njutning för syrafreaken), Tavel Les Lauzeraies (vinner, som all bra Tavel, på lagring, mycket god nu, perfekt i vår), Charles Heidsick ”Mise en Cave 1996” (utmärkt, överraskande mogen), Batard-Montrachet (Domaine Leflaive) 1990 (gyllengul, mogen, kanske väl mogen, lite låg syra (året), lång, mycket god eftersmak).
Nyårsvinfrossauppladdning: Clos Dière & Ententa
Dagen före Nyår ägnades traditionsenligt åt vinprovning. Bland annat genomfördes en halvhjärtad vertikal av de tre Clos Dière-vinerna som gjordes mellan 1988 (de röda; dels ren Syrah, dels Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) respektive 1991 (det vita; Sauvignon blanc,
Chardonnay och Viognier) och 2004. Mellan 1988 och 2001 hette de båda röda ”Cuvée I” respektive ”Cuvée II”, 2002 gjordes inga Clos Dière alls på grund av taskigt väder och från och med 2003 döptes ”Cuvée II” om till Domaine Rabiega, medan ”Cuvée I” blev ”Clos Dière”. Utan att gå in på tröttande detaljer kan följande lägesrapport lämnas till er som har Clos Dière i vinkällaren: Clos Dière blanc 00 är lämplig att dricka nu, helt ok, har fått lite för mycket ek; 03 är ganska lik 00 men har klarat eken bättre, tillknäppt, behöver dekanteras; 04, bäst, ung, ren, elegant (mindre ek); Clos Dière ”Cuvée II”/Domaine Rabiega 99, mogen, klarar dock mer lagring om man är besatt av att ha gamla pannor i gömmorna; 00, lite blyg, öppnar sig med luftning, viss mognad, men kan lagras mer, bra syra; 03, lite ung, behöver något år till i källaren, bra frukt och syra; Clos Dière ”Cuvée I”/Clos Dière 93, fortsatt vital om än lite vekare nu, bra syra, drick nu, men ha ingen brådska, utvecklas med lite luft, fick Vinalies Trophé på den tiden det begav sig; 98, vital, svårt år, men håller bra, placerades av Guide Fleurus en gång i tiden i Côte Rôtie; 99, har alltid haft ett markant inslag av badboll i doften, så också nu, ganska ungt, men gott att dricka nu, kan sparas ytterligare tio år om man inte har vett att dricka vinet i tid. Vid sidan om Clos Dière provade vi även lite gamla bulgarer, där Ententa 04 förtjänar att lyftas fram, gjord på Rubin, Mavrud och Cabernet sauvignon är det synnerligen vitalt idag och uppvisar tydliga drag av Nebbiolo (som är en av druvorna som Rubin skapades av, Syrah är den andra), kul vin att prova om ni springer på det, dock stor varning för Ententa, Mammuth och Tsariza från senare årgångar än 2004 – de är inte alls gjorda på samma sätt och trots att det står att jag har med saken att göra så hade jag inte det.