En ständigt pågående storm i det svenska vinglaset är diskussionen om de dominerande mediernas vinbevakning. Nu senast är det Miguel Cruz Liljegren, som på vinbanken.se, på ett uppfriskande vis, underblåser de vindarna. Denna för världen utanför vinglaset triviala fråga är för oss, som flyter omkring som små korksmulor i det stora vinhav som glaset i våra ögon är, en synnerligen viktig fråga. Tror att vi alla egentligen inte är särdeles förtjusta i att ett kartongvin alls kan vara ett ”fynd”. Å andra sidan
flyter vi långt ifrån konsumenten som tycker att kartongvin är livet på en pinne. För den stackaren kan förmodligen, och sorgligt nog, både en box och ett tyskgaragevin vara ett fynd. Vad det så gäller medierna som skriver om de här kiosklitteratur-vinerna och fyndstämplar dem så är det, förstås, inte skribenterna utan mediernas ägare och/eller chefer som å, vad de uppfattar vara, läsarnas vägnar ytterst bestämmer hur vinbevakningen ska skötas och se ut; vill uppdragsgivaren ha en artikel om årets bästa kartonger och några fyndstämplar för rubrikens skull, är det den arbetsförutsättningen som gäller. Detta kan, förstås, skribenten säga nej till och söka sig någon annanstans. Tror alla kan förstå att detta inte så lätt låter sig göras, även om man som utomstående, som inte är beroende av inkomsten och kanske också plattformen, kan tycka att det är ett lätt val. Dock kan skribenten välja sina ord i recensionen och/eller ställa krav på redigeraren så att inte en importör/producent, som häromdagen i en av våra största dagstidningar, kan dra till med en annons som förkunnar att man säljer ”bästa vita vinet till skaldjur”, när det man gör reklam för är ett
för den kräsne drickaren tämligen mediokert vin för 65 sek. Här hade det räckt med ”fynd”… Tyvärr bidrar fyndstämplandet av i grunden tämligen enkla viner till att lägstanivån på den svenska vinmarknaden bibehålls; många konsumenter tror helt enkelt att man dricker bra vin och tar ansvar för kedjan bakåt även då man köper en box för 160 sek och det är också skälet till att 70 procent av studenterna på en svensk sommelierutbildning tidigare i år bedömde att 60- och 70-talets stortsäljare Parador är bättre än dagens mest sålda låda, vilket om något är ett uttryck för den stiltje som rått lite längre ner på skalan alltmedan utvecklingen varit orkanartad lite högre upp på kvalitetsstegen.