Har precis kommit hem efter att ha suttit i juryn för första tävlingen någonsin för ”vin de terroir”, viner med tydligt terroiravtryck. Helt enkelt att samlas kring vad detta är, är det inte. Någon förestod idag en, i vinifierats ögon, typiskt teknisk önologsyn och menade att även ”industriella viner” och ”tekniska viner” har terroir, detta eftersom människan enligt OIV:s  (Office International de la Vigne et du Vin) definition är en del av terroiren. Andra, som vinifierat, menade att om ett vin är så funtad att provaren kan tala om hur det extraherats och vilken jäst som använts, då är det knappast ett vin med terroir.  Om vinet å andra sidan upplevs som ”genuint” (ja, jag vet, ganska abstrakt…) eller om man rent av kan känna ett ursprung, ja då kan det inte vara fel att tala om ”terroir”. Nog av. Hur var då vinerna? Få kanoner och få stolpskott. Däremot många i trakterna av, på en hundragradig skala, 80 poäng, vilket enligt OIV:s regelverk, ger en medalj under förutsättning att inte fler än 30 % av vinerna kommer över 80 p, om så sker då höjs gränsen. Det mest frapperande var, att så många vinmakare i sin iver att skapa ”terroir” slår ihjäl frukten med ek – fel typ av ek, fel längd på lagringen – och, i förekommande fall, dessutom lyckas dumextrahera på ett närmast ofattbart klumpigt vis, något som resulterar i från början lätt uttorkade viner, som producenten och dess företrädare sedan måste sälja genom att påstå att det kommer bli bättre med några år på flaskan, något som, annat än i närmast mirakulösa undantagsfall, aldrig torde inträffa. Tvärtom. Och torr, ibland rent av gammal, oren ek är inte terroir. Det är skräp. Vi sparkar igång fredagskvällen med vad som måste vara något slags terroir-musik.

Dela “Concours International des Vins de Terroir & terroirmusik” på Twitter