Ni ska inte tro att er utsände i västerled inte ansträngt sig för att hitta San Franciscos bästa mat. Tidigare har ni bland annat kunnat läsa om ett flertal krogar som varit bra utan att
riktigt få till pricken över i:et. Nu kan ni läsa om ett näringsställe som fått det, till pricken över i:et. Quince heter finkrogen. Hamnade där tack vare vinproducenten Rob Sinskey – en man med råkoll på SF:s matställen av olika sorter. Kort sagt är maten en upplevelse. Oerhört rena, okomplicerade smaker där ett plus ett alltid blir minst tre. Och det ner i minsta matdetalj. Vi är imponerade och påstår att Quince, i alla fall till dess något annat bevisats, sopar mattan med alla andra ambitiösa krogar i SF. Lägg till den magnifika maten en lika otvungen som kunnig, diskret och uppmärksam service och en utmärkt vinlista vars väktare, krogens sommelierkår, klokt och kunnigt ger dig rekommendationer ur. Visst, du har uppfattat det rätt: du, som gastronomiintresserad, kan inte åka till SF utan att besöka Quince. Vid sidan om den nyss nämnda, fantastiska upptäckten, sprang vinifierat
den här gången också, äntligen!, på en cigarrbar i SF! Den ligger, passande nog, ett stenkast från Quince och heter Cigarr Bar & Grill. Här kan du puffa på ditt medhavda eller på platsen inköpa rökverk och smutta på en Chartreuse efter middagen på Quince eller, om det är så du känner det, ta plats för både matintag, fika och cigarr. Ett vattenhål för cigarraficionadi. Vi firar dessa upptäckter med en resa i minnenas arkiv och sätter på Big Log och, lämpligt nog, Have a cigar. Och, på förekommen anledning, Little Star.
Pink Floyd´s platta (Wish you were here) är enligt min mening en av de mest ”monumentala” som gjorts – kan inte hitta nåt i den som ”känns” onödigt. När jag tar fram och spelar den (analog) förflyttas jag till en plats av… kärlek – min absoluta favorit av deras ”skapelser” (trots att jag sett ”The Wall” på Earls Court 80 och spelat ”sönder” flera ex. av ”Dark side of the moon”). Det finn en känsla i denna platta som få kan skapa.
Om man nu ska tillåta sig en rejäl nostaligtripp här så var det, i alla fall för min (och min likaledes musicerande broders) del, så, att förväntningarna efter ”Dark side of the moon” tycktes omöjliga att leva upp till och så satte vi på ”Wish you were here” och fick ”Shine on you crazy diamond i öronen”… en hygglig fortsättning på (kärleks)sagan… http://www.youtube.com/watch?v=9zACEJdFOpA
Som vinmakare har du säkert koll på en mängd statistik inom gebitet. Vad tror du om detta – ”Vita” (eller till största del) konvolut = monumentala. Några förslag: ”White album” The Beatles, ”Wish you were here” Pink Floyd, ”Led Zeppelin III”. Alla dessa ligger på tio-i-topp eller inom trettio-i-topp på min skala. Komplettera gärna med egna om du hittar i samlingen!!
Underbart rätt nivå på diskussionen nu. Ja, du kan ha en poäng i ditt resonemang. Tycker själv att Led Zeps Presence är en höjdare också, och den är mestadels vit, kanske ingen milstolpe som III men ändå. Milstolpe däremot är helt klart vitaktiga Surfer Rosa med Pixies. Ingen milstolpe men på min 30-lista, lätt, är Stomu Yamashta’s Go Live from Paris. Och så har vi Colosseums monumentala dubbel-live, vit så det förslår. Och…
Gubbar (ni kan inte vara annat) det finns hur mycket som helst att ösa ur från mitten på 60-talet och år framåt. Har inget att invända mot era listor. Här kommer några ytterligare listförslag:
Led Zep II, Deep Purple Made in Japan, Jimmy Hendrix Electric Ladyland, Niel Young American star a bars, Live Rust. Pugh Rogefeldt Ett steg till. Det finns mycket ….. Kan du ge mig ett nytt Crimson tips, känns som jag blivit mogen för dem nu. Power to belive är kanon!
Hur kunde du komma ihåg Stomu Yamashta?! För att minnas honom (förutom alla fantastiska musiker han ”lirat” ihop med) måste man vara ”NÖRD”. Här en kort ”nördhistoria”. Varje gång jag träffar (typ en gång /år) en gammal arbetskompis från sjuttiotalet (sålde själv bl.a. ”plattor och ljudprylar på den tiden – innan vinintresset) så påminner han mig om den för honom ”konstiga” musikern… Stomu Yamashta – ”Varje gång jag ser dig tänker jag på Stomu Yamashta” brukar han säga – Vad har jag gjort för att förtjäna detta – jo, att vara ”nörd” och föra ut budskapet om ”häftiga” musiker (med dito musik). Vi nördar (musik) har ett gemensamt – vi gör allt för att upprätthålla detta ”tillstånd”, när som helst, var som helst och hur som helst! Du Rolf. ”Gubbar” är vi inte. Vi är liksom små, busiga, obstinata, egensinniga, glada, nyfikna barn oavsett om vi närmar oss 50, 60 eller mer. ”Inom” behöver man inte åldras mer än att man blir visare (men fortfarande nyfiken).
Nu, Rolf, skenade du nog iväg lite. Omslaget måste domineras av ”vitt” eller i vart fall ”ljust” och t ex utmärkta Made in Japan, för att ta ett ex, är mer gult, eller hur? Men bra album har du förvisso valt…
Om du nu är tokkörd på Power to Believe skulle jag vilja ta dig bakåt i historien lite och då tror jag att du ska fortsätta med USA (Live) och därifrån gå bakåt album för album ända till debuten (Red, Starless and Bible Black, Larks’ Tongues in Aspic, Islands, Lizard, In The Wake of Poseidon, In the Court of King Crimson). Allt är galet bra.
Ok, fattar trögt. Men nog finns det allt vita brudar med på Jimmys skiva. 🙂 USA live nästa.
Uh, Göteborgsvinkel på den kommentaren… Toppen, kör på med USA live, du lär inte ångra dig!
Fin nördhistoria! Och ja, man kommer ihåg Yamashta för alla hans fina samarbeten, inte minst i Go och ”Live from Paris”
Ja, detta som svar till Göran (kunde inte svara i direkt anslutning av någon för mig obegriplig teknisk anledning)
En vitaktig milstolpe till: även om väl Queen II (med en svart och en vit sida), eller möjligen debuten Queen, var den egentliga epokgöraren, är A Night at the Opera både vit och en milstolpe, slog det mig i natt. http://www.youtube.com/watch?v=AvMZ2QJXajs
Ja där kom den ju – en till med ”vit” (vit och svart är ju egentligen inga färger utan ”alla”/synliga tillsammans – blandat eller roterande). Kul med Queen!! Har man sett Freddy live så vet man att han och de andra grabbarna med lätthet ”blåste av” de mesta i musikväg från scenen – det fick Gary Moore Band (med Ian Paice från Deep Purple på trummor)erfara en gång när de uppträdde i Stockholm (förband till Queen) – vilken ”kross” när Queen äntrade scenen efter rockgrabbarna med Gary i spetsen – Huuuva!!
Rasande bra band, kul du sett dem live!