Okej, okej, alla ni, för ni är oroväckande många, som menar/t att jag snarast måste ta mig an Daft Punk och RAM, därför att det bara är såå bra och ja, nu har jag gjort det och irriterande nog är det ganska bra och för att detta inte ska gå en enda HR förbi lyssnar vi nu på en av den franska duons senaste kreationer, den finfina Touch, och som bonus, svensk punk i form av TT Reuter och Reklamation och vi avslutar med RAM.
Visst har det någon gång, ibland när du inte alls är beredd på det, jag menar, det är klart det kan hända när du, uttråkad, går och letar efter påstortellini i snabbköpet eller när du i din ensamhet äter asfalt på Autobahn, men ibland kommer det, tämligen olämpligt, över dig mitt i ett intressant gruppsamtal om Edward Snowden och Barack Obama eller när du egentligen borde sjunga ”Ja må hon leva” på Mors Dag och missar både ingången och
utgången på låten för du står där och tänker så det knakar och, det värsta, det hör de andra, de säger ”Men vad är det som knakar?” och du måste då snabbt sluta knaktänka och istället titta misstänksamt på någon annan person i rummet alternativ peka mot taket och mumla något om att ”det är nog dags att sätta ut fällorna igen”, hänt att du funderat, till och med så det knakar, på när Santana hade sitt finaste ögonblick, i alla fall sitt finaste ögonblick hittills? För att undvika framtida pinsamheter och för att bespara dig vidare funderingar på saken har vinifierat efter mycket vägande fram och tillbaka kommit fram till att det här är Santanas finaste ögonblick, i alla fall hittills (OBS! måste avnjutas på mycket hög volym).
Vilse i Napa Valley, ingenstans att bo, lost, på lipen… torka dina tårar ity vinifierat, denne
lille hjälpare i nöden, bistår dig även i en slik ödesstund och tar dig i handen och håller om dig och tar dig med till North Block och hoppas att du har råd för helt gratis kommer det inte vara men dollarn är ju så låg nu och du behöver själv muntras upp, minns hur du nyss kände dig i början av meningen!, och ja, då är North Block stället för dig, ett stenkast från alla krogarna, med egen finfin pool, mysiga rum, schysst frukost och en innergård där du kan röka en cigarr eller två och du kan, om andan faller på, i din telefon, platta eller vad du nu lyssnar från, ta in She & Him och tänka på vinifierat eller om du tycker att natten ännu är för ung först höra P J Proby köra sin variant av det här med att hålla mig.
Precis i utkanten av Fréjus, ni vet den där urgamla kuststaden som är hopbyggd med St Raphaël och där Sverige och Frankrike spelat klassisk Davis Cup-tennis och som nästan
alla i Sverige uttalar på hemgjord engelskfranska typ ”Fräjjass” istället för typ, mer korrekt, ”Frekyss (som i kyss)”, just innan man kommer fram till vägtullen mot Nice, in till höger, där ligger Clos des Roses. En vingård som försetts med en förstklassig restaurang, Bastide du Clos, och ett antal övernattningsrum. Här kan du sitta på terrassen och äta medan du blickar ut över de välskötta vinfälten och medan den alerta personalen ser till att du aldrig sitter torr eller hungrig. Inget att invända således? Jo, det är aningen för dyrt för vad det är, men åk dit, titta på de vackra byggnaderna och skulpturerna, som finns lite här och där, och ta bara en förrätt och ett glas vin och intensivnjut av utsikten så länge du förmår dra ut på förrätten. Guns N’ Roses.