Art et Vin: Svensk vinhistoria

Då och då gav sig det gamla supermonopolet – mellan 1917 och 1995 ensamrätt på tillverkning, import och distribution av vin och sprit och påpassligt nog kallat AB Vin-och Spritcentralen – till att vara kommersiellt och marknadsmässigt till sinnelaget eller, för er som bara talar ny- och/eller managementsvenska, marketminded. Därför såg en gång akvaviten ”Skåne” dagens ljus för snart 100 år sedan, en tunnare variant av ”O.P” och tänkt för export till utvandrade svenskar i framförallt USA, några decennier senare var det dags för vodkan med det för tidsperioden, ”rymdåldern”, typiska namnet ”Explorer”, även denna tänkt för export och i likhet med “Skåne” en succé på hemmamarknaden – tilläggas bör, att ”Explorer” blev en bra övning inför nästa exportvodka ”Absolut”, som lyckades bättre. På 1960-talet tillverkades den egna whiskyn ”Skeppet”, som enlig gamla AB Vin-& Spritcentralens vandringssägner sålde slut först i samband med spritstrejken, 1963 var det väl?,  och då sist av alla alkoholhaltiga drycker som fanns i lager i Sverige. I lite mer modern tid, sent 1980-tal, gav sig ABVS, som företagets namn understundom förkortades, till att göra lågalkoholvin, aningen före sin tid, får man väl säga. Första produkten ut, ”Silberling”, blev en succé, men när marknadsavdelningen medArt et Vin tuppkammen rest inte ville lyssna till kvalitetssäkrarna och Stockholmsfabrikens laboratorium fortsatte ABVS leverera ”Silberling” trots att buteljerna undan för undan exploderade i företagets egna lager. Resultatet blev, förstås, att produkten fick dras tillbaka och därmed gå under. Några år senare återuppstod dock ”Silberling”, nu som ”Demi” och i ett flertal varianter och då floppade konceptet redan från start. Den mycket sofistikerade, och väl fungerande, avalkoholiseringsmaskinen som införskaffats för ändamålet kom emellertid senare till användning för den alkoholfria, och därmed reklammässiga, varianten av ”Blossa”, rimligtvis en hygglig affär på det stora hela, trots allt. Nog av. I början av 1990-talet satsade marknadsavdelning, det vill säga Barbro Ström, senare Systembolaget, och kompani, på något som hette ”Art et Vin”. Tanken vara att köpa in lite dyrare viner för tappning i de egna lokalerna och att förse buteljerna med specialgjorda etiketter med mer eller kända konstnärer som avsändare. Enligt en nyss vidtalad, ansvarig person från produktionen i Stockholmfabriken var de här produkterna innerligt avskydda av fotfolket. Mycket jobb och ingen förstod vitsen. Det gjorde inte heller marknaden, skulle det visa sig, och konceptet fasades snart ut. Hade häromdagen tillfälle att prova ett av de fåtal viner som ändå gjordes. ”Art et Vin, Chablis 1er Cru ’Côte de Cuissy’ 1990” från kooperativet ’La Chablisienne’ och ’Sélection de J-M Delauny’ visade sig ha en vacker etikett av Rune Jansson och varunumret 5778, dess färg var gyllengul med dragning åt bärnsten, oxiderad doft men inte död, lite honung och gula äpplen, aningen ylle, smaken acceptabel med ett inslag av Felix ketchupflaska av den gamla modellen i plast, ren eftersmak som dock inte förmådde dölja att vinet borde druckits för flera år sedan och, framförallt, att det aldrig varit någon höjdare. Vi slår till med en favorit i repris, Cakes fina version av I will survive, och Cakes Frank Sinatra samt Cakes aningen ABBA-stukade Perhaps, perhaps, perhaps.

Haruki Murakami: Sputnikälskling & recensentsågning & Stomu Yamashta’s Go

En bra bok, i viniferats hjärna, kan få med beröm godkänt om den är särdeles spännande, vilket sällan händer att en bok är, infallsrik, händer tillfredsställande ofta, sprudlande av berättarglädje, jodå, eller om den lyckas skapa sin egen värld som läsaren sugs in i eller om språket är så vackert att läsandet blir till en estetisk upplevelse. Hajpade Haruki Murakamis Sputnikälskling är liksom ingenting eller kanske lite av varjeHaruki Murakami Sputnikälskling men ändå ingenting. Språket är inte särskilt vackert, snarare korthugget och ointressant med några enskilda rader som undantag, berättelsen är ganska ytlig och om man läser texten som omslagets baksida antyder att den ska läsas, som en text om olika dimensioner, en text som öppnar dörren till en annan värld, blir det rent nonsens, tangerande tramsskribenter som Coelho; möjligen kan texten få visst intresse om man läser den som en tankebana i berättarens huvud och dens borderlajnande. Har Murakami tänkt så får boken godkänt, men risken finns att så inte är fallet. Bör man då avstå från att läsa den här boken? Nja, den finns som pocket, tar inte lång tid att plöja och det är väl alltid bra att ha läst något av Murakami så varför inte? Å andra sidan ska sägas att en stor läsupplevelse inte väntar dig och när DN skriver ”Murakami besitter de sista resterna av pur litterär magi i en avtrollad värld. Man förstår inte riktigt hur han gör det, hur han lyckas öppna de där gliporna i verkligheten så att den framstår som bara en av många möjliga”, förstår man inte riktigt hur någon kan ta den recensenten på allvar. Ändå värre är Borås Tidnings recensent som, enligt pocketupplagans omslag, hittar humor i den här humorlösa boken. Vi kan avrunda med att konstatera, att vi här öppnat en dörr på glänt in till en värld som består av recensenter som inte borde recensera böcker utan gå runt och häpna över Bollibompas vidöppna dörr in till barnens förunderliga dimension. Stomu Yamashta och hans Go tar oss till Paris-dimensionens luftiga rymd.

Prince – kung i Stockholm & hattförbud

Okej, ”Prince är kung”, och liknande, är på gränsen till vad som kan få en rubriksättare att, från en minut till en annan, förflyttas från de coola och hippa ordkonstnärernas eftertraktade grupp, fylld av avundsjuka  och inbördes beundran, till de ocoola och kreativitetsförlamade ordvillbliarnas föraktade och som pesten skydda grupp, fylld av det totalaPrince misslyckandets avskyvärt stinkande os och total glömska, men, när karlen, alltså Prince, äger scenen, spelar gitarr som få, om någon, sjunger som en gud och spelar piano så även den omusikaliskes hjärta bevekas alltmedan den kanske något mer musikaliskes hjärta både blöder och gråter sedan åtskilliga, träffsäkra klinkanden, vad annat är han då än kung? Visst, en och annan var säkert besviken på Prince, där på Stockholm Music & Art Festival, därför att han inte lät som på skivan eller därför att han inte spelade ren funk eller därför att han förvrängt sina låtar till, i alla fall emellanåt, snudd på oigenkännlighet, men vi som inte drogs med ett så inskränkt betraktelsesätt var i himmelriket och vinifierat vill å det skarpaste uppmana varje sann musikvän att göra sitt yttersta för att se denne gigant spela live. Som om det inte är nog med honom själv är dessutom de tre musikerna har nu reser runt med fullständigt lysande de ocksåHatt. Musiklycka, kort sagt. Dock: nu är det hög tid att införa förbud mot hattar på konserter! Vad får enskilda individer att tro att det på något vis överhuvudtaget är okej att gå omkring i löjliga hattar och vad får dem att tro att det för en sekund är i sin ordning att stå och skymma utsikten på en konsert med sin tveksamma och vad som borde vara förbjudna huvudboning? vinifierat kräver att alla konsertorganisatörer från och med nu vid entrén inte bara plockar av gästerna flaskor, knivar och pistoler utan också hattar som mäter mer än två centimeter över huvudsvålen. Vi avslutar med en rejält rykande klassiker från kung Prince.