Okej, ”Prince är kung”, och liknande, är på gränsen till vad som kan få en rubriksättare att, från en minut till en annan, förflyttas från de coola och hippa ordkonstnärernas eftertraktade grupp, fylld av avundsjuka  och inbördes beundran, till de ocoola och kreativitetsförlamade ordvillbliarnas föraktade och som pesten skydda grupp, fylld av det totala misslyckandets avskyvärt stinkande os och total glömska, men, när karlen, alltså Prince, äger scenen, spelar gitarr som få, om någon, sjunger som en gud och spelar piano så även den omusikaliskes hjärta bevekas alltmedan den kanske något mer musikaliskes hjärta både blöder och gråter sedan åtskilliga, träffsäkra klinkanden, vad annat är han då än kung? Visst, en och annan var säkert besviken på Prince, där på Stockholm Music & Art Festival, därför att han inte lät som på skivan eller därför att han inte spelade ren funk eller därför att han förvrängt sina låtar till, i alla fall emellanåt, snudd på oigenkännlighet, men vi som inte drogs med ett så inskränkt betraktelsesätt var i himmelriket och vinifierat vill å det skarpaste uppmana varje sann musikvän att göra sitt yttersta för att se denne gigant spela live. Som om det inte är nog med honom själv är dessutom de tre musikerna har nu reser runt med fullständigt lysande de också. Musiklycka, kort sagt. Dock: nu är det hög tid att införa förbud mot hattar på konserter! Vad får enskilda individer att tro att det på något vis överhuvudtaget är okej att gå omkring i löjliga hattar och vad får dem att tro att det för en sekund är i sin ordning att stå och skymma utsikten på en konsert med sin tveksamma och vad som borde vara förbjudna huvudboning? vinifierat kräver att alla konsertorganisatörer från och med nu vid entrén inte bara plockar av gästerna flaskor, knivar och pistoler utan också hattar som mäter mer än två centimeter över huvudsvålen. Vi avslutar med en rejält rykande klassiker från kung Prince.