Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället

Hur bekämpa barbari utan att hemfalla åt barbari? Det är svårt och ett arbete som måste göras från grunden genom att myllan för fanatism bortom sans och förnuft raderas ur samhällets strukturer.

Detta ställer stora krav på oss alla och inte minst våra folkvalda. Att vi misslyckats kapitalt med att skapa ett samhälle fritt från denna mylla är uppenbart och omfattar långt mer än bara en nonchalant integrationspolitik, som både missar individers unika egenskaper och kunskaper och snarare sätter upp hinder än skapar möjligheter, och en skola och andra samhällsinstitutioner som inte är tillräckligt inkluderande.

Utmaningen att skapa ett jämlikt samhälle gäller alla och är ingen höger-vänster-fråga utan en självklarhet för den som ser samhället som ett gemensamt projekt, där enskilda skeenden bara är en del av vår gemensamma helhet, en helhet som vi alla har ett ansvar för och där allt vi säger och gör och hur vi röstar kan ha en avgörande betydelse för både det lilla och det stora skeendet.

I ljuset av det ovan sagda och det som skett i Frankrike – där fanatiker bortom sans och förnuft och utan vare sig verklig hemvist i någon religion eller ideologi och som uppfattar sig som ställda utanför varje möjlighet till att bli en del av den stora gemenskapen, har attackerat grundvalarna för det öppna och fria samhället, som i sin tur är en förutsättning för verklig jämlikhet och en möjlighet för alla – är det dubbelt beklagligt när en folkvald talman i ett demokratiskt parlament, i det här fallet den svenska riksdagen, går ut offentligt med en attack på en enskild journalist.

Björn Söder förefaller vara omedveten om demokratins principer när han skriver ”Hade Anders Lindberg på Aftonbladet haft någon skam i kroppen hade han sedan länge lämnat journalistyrket och kanske sysslat med något han var mer lämpad för, som t ex svampodlare… Han skämmer ut hela journalistkåren och Sverige.” Om vi bortser från det uppenbart omogna i att som politiker, på riksplanet dessutom, ge sig in i en pajkastning med en journalist, kvarstår det allvarliga: här vänder sig en talman i Riksdagen direkt mot det öppna samhällets grundläggande principer. Vår grundlagsfästa tryckfrihet är en förutsättning för ett samhälle där enskilda, journalister eller andra, kan bevaka makten och ge uttryck för andra åsikter än den sittande maktens.

Den som accepterar en offentlig roll som politiker – eller för den delen författare, musiker och mycket annat – accepterar samtidigt att hens arbete skärskådas och kommenteras av andra, inte minst då av media, vars främsta och viktigaste, och från demokratisk synpunkt enda, uppgift är att bevaka och ifrågasätta makten. Detta tycks många ha svårt att förstå och därför tillåter de sig att bunta ihop alla journalister till ett skrå av hyenor, vilket man kan avfärda i polisfilmer med att ”hyenorna är här” och i vardagen med ett ”dom där journalisterna dom ska då alltid hitta något att klaga på!”. Ja, just det, de ska ju det. Det blir inte alltid rätt och det finns dåliga journalister som gör ett uselt arbete antingen därför att de är inkompetenta eller för rubrikkåta och därför döva för nyanser och helheter och det finns låtsasjournalister som ägnar sig åt furstespegling istället för journalistik. Enskilda individer kan också känna sig extra påpassade eller utpekade. Ibland sker detta i form av oförsvarliga drev. Men. För det mesta är detta en del av din och min lagstadgade rätt och möjlighet att via seriösa journalister hålla koll på makten så att politiska beslut inte fattas över våra huvuden, så att vi får veta när ansvarslösa direktör som är mer intresserade av sitt eget välbefinnande än något annat för våra pengar köper skräpföretag till fantasisummor i Holland eller mutar presidentungar i Långtbortistan.

Ett av vår samtids stora problem är inte att journalisterna på Aftonbladet eller SvD, satirikerna på Charlie Hebdo eller några andra som utöver det fria ordet missköter sig utan tvärtom att det börjar bli allt svårare för den seriösa journalistiken att verka och att finna ekonomiska resurser för detta för demokratin fundamentala och avgörande arbete.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *