Tyckte nog att jag sett färdigt på Mark Knopfler efter konserten i San Francisco (se här), men så blev det inte. Med tanke på hur bra det var i SF var det ingen bra idé att se Knopfler igen och det började också så där i Nice häromdagen. Lite loj och ointresserad, verkade han allt den gode Mark, även om bandet var mer med på noterna om uttrycket tillåtes. Men så infann sig efter några låtar en lååång version av Sultans of Swing med det där solot som aldrig kom med på skivan och då smög sig en märkbar förändring in och när så Nigel Hitchcock dök upp på sax strax därefter tände Knopfler på alla strängar och utbrast att Hitchcock är det bästa den här sidan Michael Brecker och sedan nådde konserten oanade höjder och bandet ville inte sluta spela; 2,5 timmar konsert byggdes snart på med halvtimmen extranummer. Möjligen vill någon invända att det här luktar gubbrock, folkmusik och gamla stötar lång väg. Det äger tveklöst sin riktighet. Som tur är. Vi slapp till och med stå och hoppa framför scenen och ingen blåste haschrök i näsan på en förrän vi kom ut ur lokalen och steg in i en dimma som förmodligen ligger kvar där vid Nikaïa i Nice och lär så göra till dess de sena höststormarna sveper in från havet och tar dimman med sig upp i bergen där några ski bums i Isola2000 lyckligt kommer dra i sig dimman i djupa andetag innan de så ger sig på den där back flipen som verkat småotäck och när de sedan ligger där på sjukhuset i Nice och väntar på att få lämna benvaggan kan de chilla med lite musik från Mark Knopflers tour 2015.

Dela “Mark Knopfler, Nice & kretsloppets fördelar” på Twitter